Sjuåringen fick i alla fall ett vykort från sin pappa på födelsedagen. Det första på fyra år. Nu med en hälsning från småsyskonen. Inget samtal, inte på några månader nu, fastän han sa att han skulle ringa ibland. Jag begriper inte. Hur är man funtad?
Jag får stålsätta mig för att inte blanda in min egen svikenhet och pappasorg från barnsben. Jag biter mig i läppen för att inte yppa några väl valda bittra kommentarer om hur pappor kan vara och att de inte går att lita på, för jag vet att det inte alltid är sant. Lika ofta är det en mamma som sviker, sånt är individuellt - och framför allt behöver inte en sjuåring veta att livet är riktigt så hårt, tycker jag.
Så vi lever vidare, som om ingenting hänt, som om allt är normalt. Och det är det ju. Vårt liv är precis som vanligt. Senast igår var det en kompis till sjuåringen här och när de åt mellis i köket frågade kompisen var sjuåringens pappa är. Med självklarhet sa hon som hon alltid gör: han är i NN (staden som han bor i). Kompisen häpnade och sa att det var långt bort (det var nog första gången som någon visste ungefär var det ligger), varför är han där? Han bor där, sa sjuåringen. Jaha, sa kompisen, är ni skilda? Ja, sa sjuåringen. Så var det avklarat och de började leka.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar