Igår var det drop-in i sjuåringens klass. Lärarna hade bara meddelat det i veckobrevet i fredags, så det var ju lite i senaste laget. Sjuåringen hade dock sagt det till mig i mitten av förra veckan. Ändå glömde jag det igår, men hann dit ändå.
Barnen skulle "bara" sjunga några sånger, ca 20 minuter, det skulle inte vara något fika. Det började klockan 15.30 (ganska tidigt). Det var bara jag, ett syskon och en mamma till där kl 15.30. Några flickor grät för att deras föräldrar inte var där, en pojke var arg över detsamma.
Tålmodigt berättade deras lärare att "saker kunde ju hända, nu hade det inte blivit så många föräldrar som de trott, ibland kan man inte komma ifrån jobbet, kanske var man ledig förra gången till drop-in och fick då inte ledigt nu, mycket kan hända". Arga pojken sa neheeej, så var det nog inte... Läraren undrade hur han menade, men han kunde inte sätta ord på hur han kände. Han sjöng underbart sedan, de sjöng alla jättefint. Mitt i sången kom en mamma till och några syskon till olika barn.
Jag blev helt förskräckt och såg framför mig att jag (som lärare) skulle hålla i en sån situation längre fram, jag skulle ju nästan vara gråtfärdig själv...
...och jag tackade än en gång min lyckliga stjärna att jag inte har ett heltidsjobb just nu (även om jag har heltidsstudier i kombination med att vara heltidsförälder), så att jag ständigt kan vara närvarande i sjuåringens vardag.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar