Min allra (mest själviska) högsta önskan är att ha en personlig kock, som kommer med rimliga välkomponerade matförslag (läs: rätter som en sjuåring vill äta), inhandlar dem och tillagar dem. Gärna så att det räcker till matlåda dagen efter. Det har varit min dröm i många, många år. Matlagning är nog det tråkigaste jag vet (antagligen för att jag är rätt dålig på det) och jag fattar ju nu varför det ligger till så. Det blir nog lätt så när min morsa inte heller hade varken tid (vem har det egentligen?) eller ork att laga mat. Om jag ska tänka på maträtter min mamma gjorde så minns jag: pannkaka, falukorv (stekt i skivor eller stänger i stroganoff), blodpudding och fattiga riddare (fast det sista var vid speciella tillfällen - eller snarare när kassan var skral). Något annat kan jag inte minnas. Det är bra konstigt. Kanske det var den mat jag gillade bäst och därför minns bäst.
Hos pappa var jag varannan helg och när han var tillsammans med en kvinna så minns jag spagetti och köttfärssås, annars minns jag pappas mat som: pölsa och potatis eller stuvad lever. Och jag tyckte även detta var gott. Vilket fascinerar mig ännu mer. Varför har jag aldrig serverat pölsa till min sjuåring egentligen? Nej, visst ja, det är nog vetemjöl i det. Men ändå.
Jo, just det, min pappa var en hejare på att göra lasagne också. Fast det minnet är mer från tonårstiden. Ibland tror jag att mina minnen som är relaterade till min pappa är något glorifierade, för att de tedde sig så speciella, då vi inte hade något vardagsliv ihop.
Nu sitter jag här med hela veckans matinköp framför mig ännu en gång och hjärnan är helt blank. Lever lär det dock inte bli.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar