Arma människor

Jag får tårar i ögonen när jag ser gårdagens avsnitt av "klass 9A". Lilla Nadja, som aldrig pratat med sin mamma om sin pappa, som dog när Nadja var 3 år. Hur är det möjligt? Hur kan man som förälder aldrig ta upp det? Sedan sitter mamman där och ser oförstående ut när 15-åriga Nadja säger att hon inte minns (att hennes pappa är strödd över havet) något som hände när hon var 3-4 år gammal. Hur ska hon kunna minnas?

När reportern frågar mamman ifall hon är stolt över Nadja så säger mamman något i stil med "Ja, det är jag. När hon gör bra ifrån sig...". Som att det är ett villkor som ska uppfyllas för att mamman ska vara stolt (eller är det mammans koppling till att programmet handlar om skolan...?). Åh, vad jag hoppas att jag aldrig någonsin gör så. Åh, vad jag hoppas att min kärlek och stolthet alltid kommer att vara villkorslös.