Mardrömmar (2)

Numera är det så (härligt) ljust om morgonen att man inte ens behöver tända någon lampa när man går upp. Igår la jag mig sent och tänkte (naivt) att vi kan gå upp lite senare, så sju timmar borde jag få sova. 03.40 ropar sjuåringen och vill att jag ska komma in i hennes rum. Det är ännu helt mörkt och hon vågar inte gå upp ur sin säng, korsa mellangången (där öppningen in till det bäckmörka vardagsrummet finns) och gå in till mitt rum. Mörkerädslan sitter i, den släpper inte sitt grepp om henne under vinterhalvåret. Hon vågar inte ens räcka ut sin hand och tända sin egen sänglampa, hon vågar bara ynka fram `mammaaa´ tills jag kommer. Vi kan i alla fall höra och prata med varandra liggandes i våra egna sängar.

Jag tänker på min egen uppväxt där mitt rum låg på ena sidan av lägenheten och mina föräldrars låg på den andra sidan (ja, både hos min mamma och hos min pappa). Jag tog mitt täcke, drog det över huvudet, klev ut i mörkret och gick och la mig i min förälders säng. Jag såg bara mina egna fötter och golvet, vågade inte se något annat. Min största skräck var att se ett par andra fötter inom täckets öppning på golvet.

I natt gick jag in till sjuåringen och hon gick tillbaka med mig in till min säng, krampaktigt hållandes i min tröja. Vi pratade om att tänka glada tankar och hon kom som vanligt inte på något (monstren från mardrömmen höll hjärnan paralyserad), jag sa att jag brukar tänka på Musse Pigg, hon kunde kanske tänka på Piff & Puff (som hon älskar). Det skulle hon göra. Jag slumrade in, men väcktes efter en kvart av att hon gnydde och kunde inte somna om.
- Tänker du på glada saker?
- Ja, men det är svårt.
- Blundar du?
- Nej, det har du inte sagt att jag ska göra.
- Jo (men inte just i natt), jag har sagt att det är ju det första man ska göra. Hela tiden blunda, om du så bara räknar får. Hur ska man kunna somna om man inte blundar...?

Då började hon gråta och var rädd för monstren. Så vi pratade om monstren och orimligheten i att ha mardrömmar, varför måste hjärnan var sån, och jag sa att alla har dem och ingen tycker om dem, men sjuåringen sa att E (killkompisen) säkert inte grät över sina mardrömmar;
- Han tycker ju om monster.
- Det är nog inte samma monster i mardrömmarna, så jag tror inte att han tycker om dem. Vad tänker du på för trevligt då?
- Inget, jag kommer inte på något.
- Om du ska tänka på något som är bra, som du tycker om, vad tänker du på då?
- TV-program.
- Mhm.
- Fast det är inte så bra.
- Nej...
- För det finns läskiga saker på TVn också och då kommer jag att tänka på dem.
- Mmm. När jag ska tänka på något som jag tycker om så tänker jag på de människor som jag tycker om: du, morfar, mormor, min bror och hans familj, och sånt som vi gör tillsammans. Dina små söta kusiner. Sånt är ju bra att tänka på, eller hur?
- Jaaaa...

Sedan försökte vi sova igen. Klockan var 04.54 och den här gången höll jag mig vaken tills jag hörde henne andas i sömntakt.

06.14 väckte hon mig genom att fråga:
- Om en präst ska gifta sig i kyrkan, vem ska då vara präst?
- En annan präst.
- Mhmm. Får jag se på TV?
- Ja, men ta hörlurar på dig.
Hon sprang ut och satte sig i soffan framför sina älskade program.