Jag kommer brinna i helvetet

När jag ska hämta sjuåringen så sitter flera av barnen och pysslar; ritar teckningar, trär halsband eller dylikt. Två sjuåriga killar sitter och pratar med varandra, den ena säger något om djävulen. Jag stannar intill och lyssnar.
- Ja, säger den andra, när man dör kommer man till djävulen.
- Är det så, säger den första tveksamt och tittar osäkert på mig och sedan på läraren längre bort vid samma bord.
- Kommer man till djävulen när man dör? frågar jag.
- Jaaa, säger den första tveksamt, han vill ha bekräftelse.
- Ja, eller till himlen, säger den andra.
- Jaså, gör man? säger läraren.
- Ja, säger den andra.
- Hur vet du det? säger både läraren och jag.
- Jag har sett det i en film, säger den andre.
- Tror du att det är så? säger jag till den första. Jag vill säga att jag tror inte att det finns varken himmel eller helvete, men vill inte trycka på dem mina tankar och åsikter. Jag väntar på att läraren ska komma med något vettigt som gör dem tryggare.
- Jag vet inte, säger han, kanske.
- Vad är djävulen för något då? säger läraren.
- Han bor i helvetet, säger båda pojkarna.
- Han är som ett monster, säger det andre.
- Jaha ja, säger läraren. Den första pojken ser ännu mer osäker ut och söker våra blickar. Läraren säger ingenting. Då kan jag inte strunta i det längre.
- Jag tror inte att det finns någon djävul, säger jag. Jag tror att det bara är i filmer han finns, och i böcker och tidningar. Tror du att det kan vara så?
- Jaaa, säger den första och ser aningen lugnad ut.

Jag kan bli lite trött ibland på att barn ska tänka ut allt själva, skaffa sig en egen uppfattning och reflektera. Visst, det är ju bra, men man måste se till den individuella situationen också.