När vi skulle åka till teatern igår så var det första gången jag åkte på en vardag med två barn över sju år. Tur att jag hade lite hum om att det går någon gräns där. Surgubben i spärrkiosken såg mycket skeptiskt på mig när jag bad honom öppna grinden för oss tre. Då slog det mig och jag sa:
- De har nyss fyllt sju, ska jag betala för dem då?
- Ja, verkligen, säger gubben surt, med översittarton.
Så jag går över till kiosken, köper en remsa, får den stämplad och sedan får vi använda grinden.
När jag berättar det här för sjuåringens kompis mamma när hon ska hämta kompisen A så säger hon hätskt:
- Var det svartskallen i spärren?!
Jag drar häpen in andan, jag brukar inte använda ordet.
- Nej, nej, det var surgubben, han är hur svensk som helst.
Sedan slår det mig att mamman är lika mycket svartskalle själv, men jag inser att hon menar den mörkhyade mannen som brukar jobba i spärren.
- Jaha, nej, men den där svartskallen är så förbannat tjurig, han vill inte öppna för mig när mitt kort strular.
Hon pratar upphetsat nu och jag känner mig så otroligt svensk och lagom mesig. Jag skulle nog aldrig hetsa upp mig så där.
- Jag är svartskalle själv, men han är helt dum i huvudet, säger hon sedan något lugnare innan jag berättar om fyllot som satte sig brevid oss på tunnelbanan på väg hem från stan och hon nästan går i taket.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Det där pratade jag och en kollega om vid tillfälle att hon har lättare ibland att påpeka saker för en del mammor för att hon själv är invandrad. Jag har fått acceptera att det är så,
hon kan säga "du vet, vi är ju invandrare och våra män tycker att pojkar ska vara tuffa" tex, det kan ju inte jag säga. Det låter rasistiskt och konstigt. ni är ju invandrare....
Men jag tycker det är lite konstigt ialla fall, att det spelar roll ibland.
Skicka en kommentar