Stockholmsfenomen

Vänner som inte är Stockholmare tittar fundersamt på mig när jag säger att Tioåringen åkt på kollo.
- Kollo? Det måste vara ett Stockholmsfenomen.
Ja, kanske. Kanske är inte våra mor- och farföräldrar lika benägna att hjälpa till med barnbarnen hela sommaren.

Jag var ju också på kollo, men har väldigt få minnesbilder av det. Pingu hävdar att vi var på kollo i flera veckor. När jag står och väntar på bussen som kör hem Tioåringen från kollot så pratar jag med andra föräldrar. En kvinna har sin 13-årige son på samma kollo som min Tioåring. Hennes son har varit på det kollot tre år i rad. Hon, mamman, var själv på samma kollo när hon var barn. Hon har många fina minnen därifrån.
- Fast på den tiden var vi ju där i flera veckor.
Så det kanske stämmer ändå. Ingen av mina päron kan bekräfta hur länge jag var på kollo. Pingu bekräftar dock att det var traumatiskt. Jag bölade, och han försökte låtsas att han inte kände vid mig. Kanske är det därför jag minns så lite, för att jag förtränger det som var traumatiskt. Jag minns att jag hade ett hårschampoo som var gjort på öl. Jag tror att jag tyckte att det var coolt. Fast egentligen var dte kanske också traumatiserande.