On edge

På väg till bussen med Tioåringen. En man (ca 25-30 år) går framför oss. Han pratar för sig själv. Jag förmodar att han har mobilen i örat, åt det håll vi inte ser. Så hör jag hur han muttrar och slänger ur sig ord som inte riktigt skulle passa in i ett samtal, utan de låter mer som om han citerar ett dataspel eller dylikt. När det andra örat blir synligt ser jag mycket riktigt att han inte har någon sändare där. (Även om han nog har en någonstans inopererad från när han blev bortrövad...) Vi kliver på bussen och det är många som vänder sig om efter mannen. Vissa skrattar och börjar håna honom (unga män), andra drar till sig sina tillhörigheter och granskar mannen vaksamt (alla kvinnor). Mannen sätter sig med ett ljudligt
- Hiyyaaa!
Vid Gullmarsplan stannar mannen innan spärrarna och med ljus flickröst mässar han i örat på alla som kommer ut och passerar spärrarna:
- Fear devils. Fear devils. Fear devils. Fear devils. Fear devils.
Det låter nästan vackert.
På perrongen ser vi honom igen. Han pratar för sig själv och rör händerna frenetiskt. När han kliver in i tunnelbanan yttrar han till alla som hör:
- Satan e här just d.
Sedan ser jag inte honom mer.

Med de senaste dagarnas utvecklig i Norge färska så är vi kanske mer spända än vanligt. Samtidigt tänker jag: det är nog snarare de där typerna som är helt tysta som vi borde uppmärksamma mer. De som yttrar sig högt har kan man i alla fall tolka till viss del.