Hur klarade vi oss utan mobil när jag var barn? Nu har varenda unge en - och de använder den främst till att kolla var kompisarna håller hus någonstans. När vi är på Grönan går alla barn omkring med en mbil i handen. Vissa håller den t o m i handen när de åker något, för att ta ett foto i farten.
När jag står vid P-byrån i korsningen vid Skanstulls t-bana och inväntar min väninna Lisa, så kliver det fram en dam.
- Ursäkta, är det här ett bra ställe att vänta på om man har stämt träff vid Skanstull?
- Ja, jag tycker det.
- Jag måste nog ringa min kompis och kolla var hon står...
Sedan kliver ännu en kvinna fram.
- Ursäkta, om vi har sagt "vi möts vid Skanstull", borde jag stå här då?
- Ja, jag tycker det, men det beror väl lite på varifrån man kommer, och vart man ska.
- Ja, och jag har glömt mig mobil hemma för första gången någonsin. Jag känner mig helt vilse...
- Du får väl spana på de andra hörnen av korsningen också.
- Ja, jag får väl det.
- Nästa gång får ni säga "vid Pressbyrån vid Skanstull".
- Ja, man måste säga lite mer exakt...
Och det var väl det vi gjorde när jag var yngre. Man bestämde en plats och en tid och sedan höll man sig till det. Ville man ses igen så sa man, vi ses där om en timme, eller något liknande. Livet kändes ändå inte komplicerat.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar