Hjärtat blöder

Nioåringen ringer från Pappan. Det är sent och hon ska sova. De andra barnen sover redan. Pappan umgås med vänner. Nioåringen gråter i luren.
- På dagen tänker jag inte alls så mycket på dig, mamma, men alltid när jag ska sova. Då längtar jag hem.
- Ja, så är det ju, man lugnar ned sig och kan tänka och det är då man längtar. Tänk som så att det är bara två dagar kvar och sedan dröjer det nog länge till nästa gång du åker dit, så försök att njuta av tiden du är där.
- Jo, jag vet...men jag önskar ändå att det var imorgon som jag skulle åka hem...

Orden räcker knappt till. Mina ögon tåras, men jag håller mig från att avslöja något. Vi bedyrar vår kärlek till varandra. Sedan är Nioåringen tapper och säger godnatt. Jag ser framför mig hur hon somnar ensam, gråtandes. Så jag gråter när vi lagt på. Samtidigt vet jag att hon säkert har det trevligt imorgon.

Jag minns själv hur det var. Några veckor hos pappa, farmor eller på kollo. Hemlängtan, trygghetslängtan, saknaden av det familjära, kommer alltid vid sovdags.