Går på Föräldrarådsmöte i Nioåringens skola. Det är fler än någonsin som kommer på mötet. Av de sexton personer som samlats är alla svenskar, utom en. Detta slår mig först när svenskarna omkring mig börjar beklaga sig. För jag inser att det är då svenskar går på möten, när vi har något att klaga på. Den icke-svenska mamman går alltid på dessa möten, för att hålla sig informerad.
Vilka representerar då Nioåringens klass? Jo, jag och ytterligare en ensamstående mamma. Övriga föräldrar ville inte. Lite kasst, kan jag tycka.
Under mötet diskuterar vi hur Fritidspersonalen ska bemöta barnen när de berättar om något de sett på internet (läs: youtube) som knappast var menat för barns ögon, såsom sexuella situationer eller våldsmma dito. Utöver det pratar vi om barnens mobilanvändande, och att mobilerna ofta används för taskiga sms eller mobbning av annan sort. Dessutom är inte skolans personal ansvarig för om mobilerna försvinner eller går sönder.
En förälder frågar då var föräldrarna har tagit vägen, varför finns det ingen som vägleder barnen och ser över deras beteenden? Rektorn svarar rappt och trött:
- Jaa, du, det verkar som att föräldrarna idag har förlorat sin föräldraroll. Det är viktigare att vara kompis med barnen, och spela TV-spel med dem eller köpa en dyr mobil till dem.
Dagen efter mötet lyssnar jag till en pappa som i korridoren skäller ut en lärare och säger att han ska stämma skolan, då hans son har blivit sparkad av en annan elev och genom den handlingen spräcktes skärmen på sonens sprillans nya mobiltelefon (det ser ut som en Iphone). Hur tänker han att det har med skolan att göra, tänker jag. Det är väl i så fall pojken som sparkade som ska stämmas, om någon.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Bra skrivet! ;)
Skicka en kommentar