Låt mig aldrig bli sån

Min mamma sitter vid mitt köksbord och pratar med mig, medan jag diskar. Mitt i samtalet stannar hon upp och säger med syrlig ton:
- Jaha ja, du diskar på det där nya sättet.
- Hur då, menar du?
- Utan att ha kranen rinnande hela tiden.
- Ja, det är ju onödigt, jag sköljer när jag har diskat klart allt...
- Ja, jag har sett att det är fler som gör så.
- Jag trodde nog att alla gjorde så.
- Nej, de flesta gör nog så att de sköljer direkt när de står där och diskar.
- Jaså?

Vi pratar vidare och jag tänker på saken. Jag har aldrig funderat över det hela. De flesta jag känner har diskmaskin. När jag tänker på saken så inser jag dock att de som diskar hos mig, diskar nog på samma sätt som min mamma. Vilket slöseri med vatten.

Vid ett annat tillfälle är min pappa på besök. Dagen innan har jag testat att beställa hem mat för första gången. Då menar jag inte färdiglagad mat som pizza, utan mat som jag handlat från en livsmedelsbutik. Jag har ingen bil och det är svårt för mig att storhandla - och tungt att bära. Det här var rätt smidigt, men jag måste utvärdera om det var värt det. En hel bal toapapper hem till dörren gör det nog värt det i alla fall. Nioåringen berättar för min pappa om det hela, och visar inköpslistan. Han ser skeptisk ut och säger syrligt:
- Jaha ja. Det här kanske inte var de bästa sakerna att köpa.
- Nja, fast jag tror att det blir bra, det är inte världens finaste märken, men det verkade som bra produkter.
- Ja, det här toapappret t ex, det är ju inget bra märke, det funkar ju inte.
- Nehej, men det blir nog bra.

Jag ska liksom inte göra origami av pappret.

Kan mina päron aldrig utgå från en positiv inställning?