Dreamweaver

Jag blir sittande och tänker ett tag efter att jag har läst Annika Norlins krönika i City (8/4, sid 14). Fantiserar verkligen människor så som Annika gör? Jag minns att jag gjorde det när jag var i 15-25-årsåldern, men aldrig längre. Kanske ska jag säga inte sedan jag fick barn. Sedan dess finns det inte utrymme för en överflödig tanke. Reflektion är dyrbar tid, den spenderar jag inte på fantasier där jag sätter mig själv i fokus. Fast det kanske jag borde.