Sig själv närmast

Nioåringen ringer och gråter. Hon tror inte att hon kommer kunna hitta de saker - presenter - som hon fått av Pappans släkt i födelsedagspresent när hon nu är där. Hon snörvlar och snyftar så jag knappt hör vad hon säger.
- Vad menar du, var har de tagit vägen då?
- Mina systrar har lekt med alla sakerna, så nu vet jag inte var de är.
- Vet du, då blir det till att leta. Dessutom så gör det ju inget ifall du inte hittar alla saker, då kan du ju använda dem när du är där, hos pappa, istället.
- Jaa... Mamma, jag vill komma hem tidigt. Pappa säger att vi ska åka härifrån vid sex.
- Vid sex? Då är ni ju inte här förrän vid åtta ikväll. Han sa ju att ni skulle vara hit vid fem. Jag får prata med honom.
- Han är inte hemma nu.
- Okej, jag ringer honom senare.

När vi bokade den här helgen sa Pappan att han skulle komma och lämna Nioåringen vid 5-6-tiden. När jag lämnade henne hos honom så frågade jag om det var ungefär vid fem som gällde, vilket han bekräftade. Nu försöker jag nå honom för besked. Det visar sig att båda hans mobilnummer är avstängda. Tillslut når jag honom hemma.

Jag vet att det är bara sig själv man kan ändra på, inte andra. Man kan försöka ändra på andra, men de kan ju bara göra en förändring själva. Jag tänker på det när jag irriterar mig på Nioåringens pappa. Jag tänker på det intensivt när jag tar lugnande andetag för att inte hetsa upp mig, för att inte med en enda ton i rösten röja att jag irriterar mig på honom. Jag tror att det fungerar, jag låter vänlig, oavsett vad han säger.

- Jag undrar bara när ni kommer, var det vid fem vi sa?
- Vi har inte sagt någon tid.
- Nehej, men okej, då undrar jag vilken tid som passar dig.
- Vad då, ska du ut eller vad?
- Mm, jag tänkte det. (En nödlögn, eftersom han inte har med det att göra.)
- Jaha, ja, jag tänkte att vi äter och sedan åker vi efter det.
- Då menar du lunch?
- Ja.
- Så...tror du att ni dyker upp vid...fyra då eller vad tror du...?
- Ja, ungefär.
- Okej, kan jag få prata med Nioåringen.

Jag säger till henne att det ser ut som att de ska åka vid tvåtiden, så att hon vet när hon ska packa. Sedan ringer hon igen och är upprörd:
- Jag vet inte om jag kan hitta alla mina kläder...
- Hur har det gått då, har du lyckats ha dina kläder i din väska?
- Ja, men ett par byxor är borta, och ett par strumpor...
- Okej, men då får du leta efter dem. Det är ingen katastrof om du inte hittar dem, vet du. Du får be pappa om hjälp att leta.
- Nej, det väntar jag nog med, i alla fall tills jag vet om jag saknar något mer, så att jag inte behöver fråga flera gånger.
- Okej...
- Fast jag tror inte att han vet var sakerna är...
- Okej, men leta först, så får vi se sedan.