fredag 23 april 2010

Urval eller inval

På jobbet på förskolan säger kollegorna ibland att jag är lång. Jag tycker att det låter konstigt, jag är ju bara 1,70, men när vi har personalmöte och står samlade i samma rum så inser jag att jag är nästan ett huvud längre än de andra, inklusive chefen. Är det dock inte så att man "krymper" med åldern? Nästan alla mina kollegor är ju nära pensionsåldern.

Under mötet pratar vi om de barn som är stökiga, som inte har ro att lyssna till en bok, som springer omkring mycket och som pratar/skriker väldigt högt. Det är mest pojkar, men lika ofta svenskar som barn till invandrade föräldrar (anser jag, och jag har ju mött dem även i grundskolevärlden). Plötsligt berättar en kollega att det är väldigt stor skillnad på södra Stockholm och norra Stockholm vad det gäller ansökningar om utredning av barn för att få resurspersonal. Läs: utredningar för att försöka finna ut om barnen "lider av" någon diagnos. I norrort är det väldigt få ansökningar och i söderort ökar antalet ansökningar varje år. Siffrorna är bisarra. I söderort är ansökningarna nästan uppe i tusentalet, i norrort är det knappa tiotalet. Antingen mörkar eller vägrar föräldrarna i norrort eller så är det en extremt mycket värre situation i söderort. Ja, eller så bor det också mycket fler människor i söderort.

Då berättar en annan kollega att det ju är något fel med människorna i söderort.
- Hur menar du då?
- Ja, de flesta invandrare gifter sig ju inom familjen, och skaffar barn.
- Jaha...?
- Och i söderort bor det många invandrare.
- Jaha, så du menar att det barnen egentligen lider av är inavel...?
- Ja, jag läste det någonstans.
- Oj.
- Ja, titta på Abel. Hans morfar, mormor, farfar och farmor är släkt. När det är samma blod hela vägen så nära, då blir det liksom inte rätt mot barnet.
- Nej, det förstår jag.
- Det behövs friskt blod.
- Jo, jag vet, men det låter ju helt absurt att det skulle vara anledningen till att skolvärlden ser ut som den gör idag.
- Ja, men du hör ju själv när de berättar: de har gift sig med sin kusin eller farbror eller dylikt.
- Jo, men ändå...jag trodde nog faktiskt inte att de menade exakt så. Ibland kallar de ju även ingift släkt för farbror.
- Ja, men du vet, när jag var ung och vi hade två kusiner som gifte sig i släkten då blev det ramaskri.
- Mmm...

Så hur ligger det då till med de svenska barn som behöver resurs...? Nä, det ligger nog något annat bakom det här, gott folk. Som Bo Malmberg säger när han intervjuas i Lärarnas tidning nr 6/10: "Det är absolut inte för sent att ta tag i problemen. Man måste återigen börja se på skolan som ett samhällsuppdrag och inte bara som en fråga om föräldrars valmöjligheter."

Inga kommentarer: