Inget är som väntans tider

Nu räknar vi ned, timme för timme, minut för minut.

GOTT NYTT ÅR!

Intressekonflikt

Ibland måste jag hejda Åttaåringen när hon vill berätta om vad som händer i ett TV-program. Oftast är det en tecknad serie hon vill berätta om. Oftast har jag ett hum om vad som har hänt i serien, men låter henne hållas. Jag lyssnar till henne berätta om ett, kanske två, program sedan säger jag stopp. Hon måste prata om något annat.

Igår fick jag äntligen bekräftat att hon inte är den enda som gör så. Smillas ungar gör det också. Sonen hade dessutom en period där han berättade frenetiskt om olika nivåer i TV- och dataspel. Smillas öron blödde tillslut. Intresset falnar ju liksom ganska snabbt, när man själv har svårt att leva sig in i vad som händer. Eller snarare; det falnar p g a att det är så mycket upprepning hela tiden.

Tänk ändå, hur mycket tid ägnar inte barn åt just TV och TV-/dataspel? Ofta enormt mycket. Särskilt pojkar, upplever jag. Och var släpps dessa erfarenheter fram, var uppskattas de? I skolan är de ju i princip förbjudna, de berörs inte. Ändå har jag pratat med många killar 7-12-år som själva är medvetna om att det är detta som de verkligen vet något om. Får de fria händer så är det TV-/dataspel eller TV-program som de vill skriva, rita och prata om. Varför tar vi aldrig tillvara på det någonstans? Vi ger dem förutsättning för att uppehålla dessa intressen, men sedan vill vi inte veta av resultatet. Det rimmar illa.

Mama Pinga

Ibland får jag en känsla av att jag skulle kunna vara en av karaktärerna i en Stephen King roman. En dam som samlar alla (barn?) kring sig, som genom ett sjätte sinne. Kan det vara "Pestens tid" jag tänker på? Minns inte, det var länge sedan jag läste de böckerna. Jag får den känslan när jag upplever att jag vill beskydda ett barn, ta dem under mina vingar och prata med dem. Som igår när jag såg en av de 11-åriga eleverna jag haft i skolan. Klockan var 21.30 och hon var tillsammans med en några år äldre tjej. De var uppklädda och bytte tåg för att åka vidare i natten.

Så vit som snö

Trädens grenar har målats vita och buskarna bär tunga hattar.

Naturen är vacker, så vacker.

Ett annat liv

Igår besökte jag Smilla och hennes familj med Åttaåringen. Det var makalöst trevligt.

Jag upplever alltid en lika märklig känsla när jag återkommer till min uppväxts förort. Det är välbekant främmande, eller hur det nu ska beskrivas. Det är bra att vissa saker förändras i alla fall.

Gubben i månen

Det går att tolka de flesta bilder på sätet, som den här:


Det finns också en sol, men den här då:

Är det en måne?

Åttaåringen tyckte att vi skulle ringa Lasse Åberg och fråga.

Borta med värmen

Vilket perfekt snöväder det varit dessa jul- och nyårshelger!

Rätt ska vara rätt

Vid skolan i den finare delen av förorten kliver tre flickor, ca 10 år gamla, på bussen. En av dem säger att hon och hennes klass har fått i läxa över jullovet att läsa en historia och skriva om den. De andra två häpnar och nr 2 säger att de bara fick i läxa att tänka på nyårslöften och sedan berätta om hur de tänkt. Den tredje säger att de inte fått någon läxa alls över lovet. Då vill den första prata om något annat. Själv vill jag vända mig om och säga att de väl är medvetna om att man inte får ge läxor över lovet, utan att de måste få tid under skolterminen på sig att hinna färdigställa läxan. Jag gör det dock inte, jag håller mig.

Jag är så himla kluven till läxor. Av alla de lärare kära E och jag intervjuade när vi skrev vår c-uppsats så var det bara ett par stycken som hade en avslappnad attityd till läxor och inte gav det rutinmässigt, utan när de tyckte att det behövdes. När barnen gråter när de ska göra läxan och det hela blir en kamp inom familjen så känns det ju onekligen som att läxorna har misst sin mening, vilket även en av lärarna sa:
- Om det ser ut så hemma så hoppas jag verkligen att familjen kommer och berättar det för mig, så får vi lägga upp det på ett annat sätt.

Jag kan tycka att det borde finnas någon form av databas som man kan plocka individuella läxor ur. "Jaha, du gillar att bygga saker, då kan du göra den här läxan i matematik." "Jaha, du gillar att spela dataspel, då kan du göra den här läxan i matematik." Lektion.se är ju visserligen bra, men riktigt den nivån är det inte. Samtidigt behöver ju inte individeella läxor innebära en läxa för varje barn. De kan fortfarande vara en generell läxa, men varje barn får svara generellt. Lite som när Åttaåringen gick i Föreskoleklassen och de fick i läxa att räkna hur många dörrar, talor och kuddar som fanns hemma.

Sehr Schön. Nej, jag ser inte sjön.

Om en vecka har jag min sista salstenta på Universitetet. Den ska bl a bestå av ordförståelse (engelska). Orden ska vår lärare ta ur ordlistor som vi själva skapat under höstterminen och lagt upp på nätet. 13 grupper som skrivit 3 listor vardera med 10-15 ord på varje, alltså ca 450-500 ord. När jag nu tar del av dem så inser jag tacksamt att väldigt många grupper har valt samma (lätta) ord, så de kan jag bortse från omgående. Sedan visar det sig att inte alla grupper har lagt upp sina listor alls, så där faller ytterligare några bort. Sedan inser jag till min fasa att flera av orden som är upplagda är felstavade, eller att översättningen inte är korrekt. Varför har inte vår lärare bett dem att rätta sina ordlistor? (För att han inte läst dem så noga, säkerligen.) Det är som att jag skulle lämna ut felstavade glosor till mina elever i grundskolan.

När jag nu samlat ihop de ord jag möjligtvis behöver öva in i skallen en aning, så blir det ca 30 stycken. Det känns bra.

Tolka själva