Intressekonflikt

Ibland måste jag hejda Åttaåringen när hon vill berätta om vad som händer i ett TV-program. Oftast är det en tecknad serie hon vill berätta om. Oftast har jag ett hum om vad som har hänt i serien, men låter henne hållas. Jag lyssnar till henne berätta om ett, kanske två, program sedan säger jag stopp. Hon måste prata om något annat.

Igår fick jag äntligen bekräftat att hon inte är den enda som gör så. Smillas ungar gör det också. Sonen hade dessutom en period där han berättade frenetiskt om olika nivåer i TV- och dataspel. Smillas öron blödde tillslut. Intresset falnar ju liksom ganska snabbt, när man själv har svårt att leva sig in i vad som händer. Eller snarare; det falnar p g a att det är så mycket upprepning hela tiden.

Tänk ändå, hur mycket tid ägnar inte barn åt just TV och TV-/dataspel? Ofta enormt mycket. Särskilt pojkar, upplever jag. Och var släpps dessa erfarenheter fram, var uppskattas de? I skolan är de ju i princip förbjudna, de berörs inte. Ändå har jag pratat med många killar 7-12-år som själva är medvetna om att det är detta som de verkligen vet något om. Får de fria händer så är det TV-/dataspel eller TV-program som de vill skriva, rita och prata om. Varför tar vi aldrig tillvara på det någonstans? Vi ger dem förutsättning för att uppehålla dessa intressen, men sedan vill vi inte veta av resultatet. Det rimmar illa.