Tittar på "En förlorad generation?" på SVT2 och tänker på de ungdomar jag stött på under de korta perioder som jag själv har varit knuten till Arbetsförmedlingen. Vissa har givit upp, vissa tycker att det är skönt att inte jobba, vissa vägrar ge upp. Sedan finns det så mycket konstig byråkrati inom Arbetsförmedlingen som gör att man inte får hitta på vad man vill för att försöka få ett jobb. Som att ta ett lärlingsjobb eller söka upp egna praktikplatser, sånt ses inte på med blida ögon i alla lägen.
Min pappa berättar om sin frus barn, en kille som nyligen blivit myndig. Han har inget jobb, men får praktisera. Han får 70 kronor. Per dag. Inte per timme. Då gäller det att göra sig oumbärlig för att få stanna kvar, men det är väl i princip omöjligt, då det ofta är en fabricerad tjänst som inte finns om inte bidraget till arbetsgivaren finns. Jag föreslår att sonen borde börja studera. Fast med obefintliga betyg i basämnen, så är ju inte heller det en möjlighet...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar