Avslutning för terminen med Åttaåringens teatergrupp. De ska äta pepparkakor och samtala lite mysigt. (Sagolikt nog så har de glutenfria kakor också! Jippie!)
Vi sitter i foajén och väntar på teaterledaren. Den enda pojken i gruppen klättrar på möblerna och springer runt. Mamman (i min ålder) säger till honom på måfå att lugna ned sig, samtidigt som hon pratar i mobiltelefon. Pojken hoppar runt, gör olika ljud och är allmänt spattig. Förra veckan var det en ung tjej som kom med pojken till teatern. Hon talade i mobiltelefon från det att de klev in, tills de gick en timme senare, utan uppehåll. Då var han också spattig. Veckan innan det kom pojken med sin pappa, de satt och läste i en bok tillsammans. Pappan pratade inte i telefon, han pratade med pojken. Den gången var pojken lugn.
Teaterledaren går in i köket. Barnen följer efter. Jag säger till Åttaåringen att vänta, kanske de inte ska följa efter, eftersom de inte blev uppmanade att följa henne (som de brukar bli). Då har pojkens mamma slutat prata i telefon och säger med hög röst till mig:
- Oj!! Nu förstår jag varför flickor har ett större världsperspektiv!!
- Hur menar du då...?
- Ja, jag förklarade ju inte det för min son. Jag skulle också ha kunnat ropa tillbaka honom och säga precis det du nu sa, men det gjorde jag ju inte. Vilket inte får honom att lära sig att tänka i ett större perspektiv.
- Jaha, okej, men det är ju inte något specifikt för flickor. Du hade ju lika gärna kunnat göra det också.
- Jo, men det är ju mest flickor som är så.
- Alltså, det är väl föräldrarna som gör att en flicka formas på det sättet i så fall.
- Ja, men det är ju bara föräldrar till flickor som gör på det sättet.
- Eh, men det är ju individuellt. Det måste man ju som förälder välja om man vill göra, även om man har en son.
Det var skönt att vi då blev avbrutna av att teaterledaren sa åt barnen att komma in i köket, och pojkens mamma gick och handlade.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar