När jag dukade upp en stor söndagsfrukost för några veckor sedan kläckte Åttaåringen ur sig att hon saknade Musikmannen, för tydligen var det mer vanligt att jag dukade upp stor frukost när han åt med oss.
Vi har inte träffats på snart två månader. Vi lär inte ses mer. Fast Musikmannen vill gärna det. När jag sa adjö kom han på att han älskade mig och vi har haft djupa diskussioner sedan dess. Via mail. För han kan inte ha en sån diskussion i ett vanligt samtal. Vilket för mig inte är hållbart. Det hela handlar om att han vill bli någon som han inte är, för att jag ska bli nöjd/tillfredsställd/glad eller dylikt. Själv anser jag inte att det är varken möjligt, eller önskvärt, att förändra sig så.
Sedan tänker jag på Pingu och deras situation. Den är lite likadan, fast i ett ofantligt större perspektiv och med fler komplikationer (då det är barn inkluderade). Vi är ofta de bästa vi någonsin kan vara när vi inleder ett förhållande och sedan försöker vi att upprätthålla den bilden av oss själva så länge det bara går. Är det dock inte ett naturligt beteende, eller ett vi själva finner tillräckligt önskvärt, så faller vi tillslut tillbaka in i gamla vanor. Eller som Pingu uttryckte det:
- Jag trodde att jag kunde slappna av och känna mig trygg i det här förhållandet, att oavsett vad jag gjorde så skulle förhållandet bestå.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar