Åttaåringen är förkyld och har varit ensam hemma i två dagar, fem timmar per dag. Vänner, bekanta och studentkamrater förvånas och blir stressade.
- Min nioåring skulle aldrig klara av det!
- Ska du skynda dig hem nu då?
- Oj, oj, självklart ska du ha mobilen på, så att du hör om hon ringer!
Med spel på datorn, en aldrig sinande ström av barnprogram på TVn, böcker och tidningar att läsa och pyssel att sysselsätta sig med, samt - som sagt - att jag är nåbar på mobilen, så har jag gjort bedömningen att hon klarar sig ensam hemma. Det finns frukt och yoghurt. Dessa har hon dock inte ens rört när jag kommer hem. Hon har suttit klistrad vid TV- eller datorskärmen. Hon vet hur det mesta fungerar hemma och den enda stora regeln som gäller är: Öppna aldrig ytterdörren. Hon är så himla duktig.
Så mycket mer än 5-6 timmar håller det dock inte och en gång om dagen ringer hon för att säga att hon är uttråkad. Då brukar jag tänka på när jag själv var ensam hemma som 8-9-åring. Det fanns ingen dator, ingen mobiltelefon och inga program på TV. Seriealbum var det som gällde. Och att faktiskt leka med de få (i dagens mått mätt) leksaker man hade. Åttaåringens leksaker samlar mest damm i hyllan...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar