Ibland kan jag känna skuld för att jag inte har givit Åttaåringen några syskon, så att hon har någon att vända sig till i vått och torrt då hon blir äldre. (Jag vet att hon har sina halvsystrar hos Pappan, men det är ingen gemensam länk mellan mig och Åttaåringen.)
Andra stunder kan jag tänka att Åttaåringen ska vara glad att hon slipper ha någon annan att ta hänsyn till konstant. Jag vet hur jobbigt det är med syskon - och hur bra det kan vara. Det kan vara så kluvet - eller en bal på slottet.
Jag har dock insett att flertalet människor jag känner, som har syskon, knappt umgås med dem. Ofta står vännerna närmare än syskon och föräldrar. Det gäller även för mig. Pingu är alltid min bror, men kanske har vi behållt och utvecklat vår relation just för att den inte är så intensiv.
Tydligen står vi varandra nära ändå, för när det kryper fram att Pingu och hans fru ska flytta isär så faller - enligt mina föräldrar - plötsligt lotten på mig att ta mig an mig bror, att stötta honom och prata med honom. Ja, för han lär ju inte vilja prata med dem.
Ändå tänker jag inte i första hand på min bror, utan mina brorsbarn. Det är dem jag vill ta under mina vängar.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar