Vi spelar spel

Åttaåringen och jag hade valt en lugn julafton hemma, i avskildhet. Som Åttaåringen uttryckte det:
- Vi kan väl spela spel och se en film och mysa.
Så det var målet.

Veckan innan jul valde min pappa att vara med oss på julafton, under förevändingen att vi inte skulle sitta ensamma. (Hur är man ensam när man är två? Eller för den delen, hur är man ensam när man inte känner sig ensam - utan tillfreds med sig själv som sällskap?) Det egentliga skälet var att han inte orkade med en till jul hemma, då hans fru väljer att varje jul bjuda hem sitt ex ("för barnens skull" (som nu är i princip myndiga)).

Under julmiddagen pratade min pappa oupphörligt, vilket var en aning förvånande. Han behövde väl få ur sig en del. Han berättade om sina olika arbetskamrater, som han trivs med. Han klagade på hierarkin på jobbet. Sedan avslutade han med att prata om sina föräldrar, som på olika sätt misshandlade honom och hans syskon (vilket jag vetat om sedan länge). Underligt nog kom aldrig Pingu på tal, fast det kanske inte var så konstigt ändå, när pappa själv satt och svepte julöl efter julöl. När inte Åttaåringen hörde på så frågade han ifall det inte var dags att avliva katten nu (som fyller 17 år imorgon). Han ansåg att hon aldrig äter, men kräks en massa.
- Mind your own business, sa jag. Fast med andra ord. Allt för att behålla en glad stämning.

Sedan öppnade vi klappar och pappa lämnade oss. Sockerhöga på must, glass och godsaker spelade Åttaåringen och jag spel. Eller spel och spel. Vi skulle inviga de Bakugan som Åttaåringen hade fått. Jösses. Jag har överlevt att slippa lära mig så mycket om alla hennes Pokémon . Bakugan verkar vara samma stuk, men snäppet värre vad det gäller regler...