När jag nu står inför att kliva ur den omhuldande bubbla som kallas studier och kliva in i den hårda verkligheten så inser jag att det som jag i huvudsak tar med mig är en undran över hur det ska gå att lösa gåtan "Hur kan jag låta barnen behålla sin nyfikenhet?". Hur lägger man upp arbetet så att barnen inte dämpas i sin iver att utforska, lära sig, klura och växa som individer, utan att bli begränsade av böcker, stela uppgifter och inskränkta beteenden?
Jag vill verkligen inte drunkna i administrativa uppgifter, jag vill vara med barnen och se dem upptäcka nya lärdomar och ta till sig olika tankesätt för att utvecklas. För det är detta jag är utbildad att göra. Jag vill inspirera och entusiasmera, så mycket jag bara kan. Jag vill vara accepterande och inte begränsande.
Så ser dock inte verkligheten ut, inser jag. Just nu ser jag ingen glädje alls. Inte ens utmaningar. Bara dödsstötar.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar