Elever ska inte särbehandlas bara för att de är udda

Jag läser dagens nyhetsbrev från Jan Björklund:

När socialdemokraterna styrde svensk skola fanns det planer på att lägga ned särskolan. Det är en riktigt bra skolform för elever med utvecklingsstörning. Föräldrarna som har sina barn där är mer nöjda med sina barns skolgång än föräldrar som har barn i andra skolformer.

Antalet elever som går i särskola har ökat. Det kan bero på att särskolan inte längre hör till landstinget och inte längre uppfattas som en vårdinstitution. Därmed har tröskeln sänkts för en del föräldrar som tvekat om särskolan är bra för deras barn. Men det har också under lång tid funnits farhågor om att barn som egentligen inte borde gå i särskolan, ändå går där eftersom grundskolan inte kunnat ge elever rätt stöd och rätt resurser.

Därför har regeringen låtit Skolinspektionen granska hur intagningen till särskolan går till. Idag har granskningen redovisats för regeringen och farhågorna besannas. 30 kommuner har slumpvist valts ut och samtliga får kritik av Skolinspektionen. I många fall saknas utredningar och i andra fall har utredningarna och handläggningen av ärendena varit bristfälliga. Man konstaterar också att elever med utländsk bakgrund är överrepresenterade i de granskade kommunernas särskolor, vilket kan tyda på att elever som har stödbehov av andra skäl än utvecklingsstörning tas emot i särskolan.

Så får det inte gå till. Särskolan har lägre kunskapskrav och valet av skolform påverkar elevens möjligheter till vidare studier och arbete. Regeringen skärper kraven på två sätt i den nya skollagen som börjar gälla 1 juli:

1. Innan kommunen fattar beslut om att en elev bör gå i grundsärskolan måste man utreda att eleven har en utvecklingsstörning. Utredningen ska bestå av en pedagogisk, psykologisk, medicinsk och social bedömning.
2. Dessutom får bara de elever som har en utvecklingsstörning tas emot i särskolan, eller elever som har ett betydande begåvningsmässigt hinder p g a hjärnskada. Tidigare fick även elever med autism gå i särskolan. Elever med autism kan vara högbegåvade och hör inte hemma i särskolan - om de inte också har en utvecklingsstörning. Däremot behöver de särskilt stöd, men det ska de ha rätt att få inom ramen för grundskolan.

Ja, jag har sett och hört om alltför många elever som inte alls hör hemma i den riktiga särskolan. Men, som alltid, är inte allt svart eller vitt, och de elever som ändå inte platsar i den ordinarie skolan, var ska de ta vägen? Dessa udda ungar som hamnar mellan stolarna, hur ska de tas om hand? De kommunala skolorna lär behöva betydligt mycket mer ekonomiskt stöd - som alltså ska betala mer personal - för att kunna leva upp till de nära på orimliga krav som ställs på skolorna.

Good riddance

Jag bombarderar Nioåringens huvud med lusmedel (ja, och mitt eget, och det är ta mig tusan inte det lättaste). Sedan kammar jag. Jag kammar och kammar. Hennes tjocka burr, det tar lätt 1-2 timmar att gå igenom det, nästan varje dag, och ändå skulle jag kunna hålla på längre, för det känns inte helt utrett. Min rygg värker av att stå böjd eller sitta framåtlutad med lyfta armar så pass länge. Nioåringens rygg värker av att sitta lutad i en stel position. Ja, och så tvättar jag. Jag tvättar och tvättar. Jag tvättar i snitt 3 maskiner om dagen. Jag tvättar kuddar, kläder, mössor, halsdukar, handdukar, mattor. Och sängkläder. Byter sängkläder varje dag. Det tär på mig. Fast det kan jag leva med. Det är känslan av äckel för att det skulle kunna finnas löss i sängen, i soffan, på handdukarna, som är mest jobbig att leva med.

Passa på att ha skoj nu...

...för man vet aldrig när man har roligt igen...

Aldrig får det vara riktigt bra. Så är det ju i livet. När något känns riktigt bra, så måste det skita sig inom kort. Det är liksom en oskriven lag.

De senaste två veckorna har varit bra. Livet har rullat på. Dagarna har varit fullspäckade och både jag och Nioåringen har varit trötta på kvällarna, men det har varit bra. Allt har klaffat liksom. Vi har varit friska. Vi har varit glada.

Så sitter vi vid frukostbordet och det kryper ett litet svart kryp vid tinningen på Nioåringen. Jag pillar bort det och kastar det i soporna, och säger att det nog var en blomfluga. Varpå Nioåringen säger:
- Det har kliat lite i håret de senaste dagarna.
Jag får rysningar i hela kroppen. Och inser att det har kliat i mitt hår den senaste veckan, eller två, men jag har trott att det beror på att jag har ett nytt, uttorkande, schampoo.
- Jaha, får jag titta.
Jag tittar, och letar, men ser inget som rör sig, men det ser ut som små vita ägg på stråna. Mer rysningar. Ser framför mig hur jag ska kunna ta mig an hennes hår som är så långt och så tjockt. Bannar Pappan som inte sa att hans ungar hade håret fullt av löss, innan jag lämnade Nioåringen där före nyår.

Nu har vi kammat igenom hennes hår. Det tog lite mer än en timme. Stora, levande, kryp bara föll ut på det papperstäckta bordet. Så äcklad, så äcklad. Ser framför mig de senaste veckornas hårborstande som skett i soffan. Argh, jag måste tvätta allt i hela huset, det känns ju så äckligt annars!

Så drar jag kammen genom mitt eget hår. Ut faller en stor baddare. Vidrigt. Nu ska vi kleta in medel i håret och hoppas att de dööööööör.

The little fockers

Var på bio med Nioåringen. Vi såg Meet the parents: little Fockers. Nioåringen var säkerligen den yngsta av alla i publiken. Så hade hon nog också roligast av alla i publiken. Vi skrattade rätt bra under många tokiga scener. Övriga i publiken verkade vara musar, i mina öron. Förutom de tre fjortisar som satt precis bakom mig; de både pratade och prasslade högt...

När Nioåringen skulle välja film så pratade vi om Meet the parents, men jag mindes inte att det även fanns en film som heter Meet the Fockers. I mitt huvud blev de två filmerna blandade till en film. TIO år sedan den första filmen gjordes. Vad är det som händer?? Det måste finnas någon som skruvar fram tiden på något sätt, för jag hänger inte riktigt med.

Nostalgitripp

Ser på "Vänner" med Nioåringen. Det är avsnittet där Ross sjunger "Baby got back" för lilla bebisen Emma och han får henne att skratta, vilket gör Rachel så avundsjuk att hon tillslut också sjunger låten för att få höra Emma skratta. Jag dyker ned i min trave med cd-singlar och drar fram Sir Mix-a-lot och hans hit och spelar den för Nioåringen. Otroligt nog kan jag låten nästan utantill (eller det kanske är mer sorgligt än otroligt). Those were the days. Tidigt 90-tal. Jag tänker direkt på Vanilla Ice och MC Hammer...

Hur FAAAN har 20 år kunnat passera sedan dess???

Genus. Detta märkliga ord.

Det ska börja ett nytt barn på förskolan där jag jobbar. Föräldrarna undrar hur vi arbetar med genus. Jag förklarar att vi arbetar för att alla barn ska bemötas lika. (Att vi inom personalen sedan inte har en helt enig linje är en annan femma.) De är glada över att vi inte har någon "dockvrå". Vi diskuterar det i personalen senare. En kollega blir upprörd. Varför ska man hålla på så? Om dockorna är placerade i en vrå av rummet, så blir det en dockvrå. Bara för att ordet "dockvrå" har fått en sån negativ klang på sista tiden, så ska det inte användas? Flickorna bygger med klossar och kör bilar lika glatt som pojkarna kör med vagnar och lagar mat och leker med dockor. Så länge varje barn, oavsett kön, uppmuntras att utforska allt av intresse, så kan de också ta del av allt som förskolan har att erbjuda. En förälder - som själv arbetar på en förskola - tittar chockad på våra rosa vagnar. På hennes arbetsplats är dessa bannlysta, enbart för att de anses för "flickiga". Så pojkar tillåts alltså inte leka med något som är rosa? Snacka om diskriminerande. Vi fyller inte barnen med "felaktiga" värderingar på förskolan, det lyckas föräldrar med själva om de vill. Det finns pojkar som utesluter flickor ur leken, enbart för att de är flickor. Det finns pappor som hånskrattar när deras barn lyckas med något på förskolan och som enbart ser brottning och fysiska styrkeprov som något av värde. Jag kan inte förändra föräldrarna. På min arbetsplats ska vi i alla fall inte arbeta som de gjorde på Nioåringens (dåvarande) förskola, där pojkarna fick göra en aktivitet (museum) och flickorna en (musikalisk underhållning), enbart för att personalen ansåg att det var vad barnen var intresserade av. Sånt är B S i mina öron. Alla barn ska bemötas likvärdigt, men samtidigt som individer.

Sent ska syndaren vakna

Pingus exfru har träffat en ny. Plötsligt har Pingu insett att det är sin exfru han vill ha. Vette tusan om det är så att han verkligen vill det, eller att det är för att han inte lyckades hitta någon innan hon gjorde det.

Idag frågade Pingus sexåring varför inte Pingu träffar någon tjej. Pingu sa att han inte ville, han vill ju ha sexåringens mamma. Då sa sexåringen:
- Då måste du sluta dricka så mycket öl, pappa, och spela mer spel med mig. Sen kanske vi kan göra en trolldryck och ge till mamma, så att hon inte vill ha den där andra killen?

Jag måste säga att jag i alla fall är imponerad av Pingu. Han har skärpt till sig väldigt mycket och tar hand om barnen på ett väldigt bra sätt, och dricker väldigt lite. Det hade ju förstås varit bra om han gjort precis som han gör nu, fast redan för några år sedan...

Förlorad magi

Under lovet fick Nioåringen se en del av filmen Sopor då vi kom in mitt i filmen på en av TV-kanalerna. Själv såg jag filmen som nioåring på biograf Draken vid Fridhemsplan. Det var en stor upplevelse. Det var också då som jag för gott lärde mig stava till sopa och soppa. Nioåringen fnissade när hon såg filmen, och ställde flera frågor. Tänk vilka filmer som gjordes förr, vilka undertoner det fanns. Visst, det finns det väl nu också, men det är liksom inte samma sak att se det i Wall-E-dataanimerad-version.

Och tänk vilka skådisar det fanns! Lena Nyman, hon ser bra sliten ut nu, men hon är ju så härlig. Själv minns jag hennes mest när jag såg henne spela Pippi på Folkan på 80-talet. För visst var det väl hon? Undrar hur länge hon hänger med.

Same, same, but different

Byter kanal på TVn en stund. Hamnar på SVT1 och Cirkus Maximum. En man och en kvinna hänger från en stor raket som cirkulerar i manegen. Paret har blå kläder på sig. Eller, kläder och kläder. Mannen har något som liknar en kroppsstrumpa, täckta ben och bål, men med bara armar. Kvinnan har några få tygbitar. Brösten är (bara knappt) täckta och mellan benen har hon något blått som knappt syns, med en string i rumpan. Det ser inte särskilt bekvämt ut. Min första tanke är: varför är inte mannen lika avklädd - får inte de som gillar män bar hud att titta på också? Min nästa tanke är: När det är fullt med barn i publiken, hur tänkte de??

I förbifarten

Två killar (ca 17 år) sitter intill mig på t-banan från förorten in mot city. De pratar om vad man gör när man inte har något att göra, och om folk som pratar så att man inte hör något i en film. Då säger den ena killen:
- Det är som de som pratar på lektionen, så att man inte hör vad läraren säger. De får fan skylla sig själva. Lyssnar man på vad läraren säger och skriver ned det, så klarar man provet sen.
Den andra killen sitter tyst en sekund, men säger sedan:
- Men du fattar ju vad läraren säger! Jag kan fan inte fatta. Jag har provat några gånger, men efter tio minuter så ger jag upp, jag kan fan inte fatta vad de snackar om...

Oroväckande

Läser Svenskan.

Influensaberedskap höjs.

Kvinna frös ihjäl på Kalmar slott.

Politiker vill beskatta överviktiga.

I rymden finns inga känslor

Mitt absoluta favoritprogram all time är "Big bang theory". Nioåringen och jag sitter och skrattar högt åt det programmet flera gånger i veckan. Karaktären Sheldon (Jim Parsons) har huvudrollen med sin asperger (måste man väl ändå säga att han har, även om det aldrig nämns). Sheldon använder sig av ordet "Bazinga" när han vill visa att han driver med folk, för det går inte att utröna av hans slätstrukna ansikte.

Av en slump nämner jag för min pappa att vi tittar på programmet. Han låter tvivlande; det är nämligen han och sambons tonårsdotters favoritprogram också. Han planerar att köpa en tröja till dottern. Det smakar en aning beskt i munnen. Jag inser att det handlar om att jag aldrig fick ha den relationen till min pappa under tonåren.

I en liten stuga

En bra bit bort ifrån tätorten. Där skulle jag gärna spendera nästa nyårsafton. Där (förhoppningsvis) inga grannar skjuter raketer mot mina fönster och där jag kan kliva utomhus utan att känna obehag och vilja söka skydd.

Nioåringen läser katten Gustaf och undrar vad Jon är för namn egentligen. Jag förklarar vad ett Hjon är. Hon fattar direkt kopplingen. Vid tolvslaget säger hon krasst att vi borde ringa polisen, våra grannar är hjon. Jag vill inte gärna att hon tänker så, men jag håller med.