Passa på att ha skoj nu...

...för man vet aldrig när man har roligt igen...

Aldrig får det vara riktigt bra. Så är det ju i livet. När något känns riktigt bra, så måste det skita sig inom kort. Det är liksom en oskriven lag.

De senaste två veckorna har varit bra. Livet har rullat på. Dagarna har varit fullspäckade och både jag och Nioåringen har varit trötta på kvällarna, men det har varit bra. Allt har klaffat liksom. Vi har varit friska. Vi har varit glada.

Så sitter vi vid frukostbordet och det kryper ett litet svart kryp vid tinningen på Nioåringen. Jag pillar bort det och kastar det i soporna, och säger att det nog var en blomfluga. Varpå Nioåringen säger:
- Det har kliat lite i håret de senaste dagarna.
Jag får rysningar i hela kroppen. Och inser att det har kliat i mitt hår den senaste veckan, eller två, men jag har trott att det beror på att jag har ett nytt, uttorkande, schampoo.
- Jaha, får jag titta.
Jag tittar, och letar, men ser inget som rör sig, men det ser ut som små vita ägg på stråna. Mer rysningar. Ser framför mig hur jag ska kunna ta mig an hennes hår som är så långt och så tjockt. Bannar Pappan som inte sa att hans ungar hade håret fullt av löss, innan jag lämnade Nioåringen där före nyår.

Nu har vi kammat igenom hennes hår. Det tog lite mer än en timme. Stora, levande, kryp bara föll ut på det papperstäckta bordet. Så äcklad, så äcklad. Ser framför mig de senaste veckornas hårborstande som skett i soffan. Argh, jag måste tvätta allt i hela huset, det känns ju så äckligt annars!

Så drar jag kammen genom mitt eget hår. Ut faller en stor baddare. Vidrigt. Nu ska vi kleta in medel i håret och hoppas att de dööööööör.