On the bright side

Jag är faktiskt inte trött på snön. Jag tycker att det är härligt. Även om jag undrar hur mycket det kan tänkas snöa egentligen. Igår snöade det små snöbollar, till skillnad från flingor.
Då tänkte jag att det såg ut som hagel. Vilket fick mig att tänka: tänk om all denna nederbörd fallit som regn istället. Tänk vilken hemskt mörk och regnig vinter vi då hade haft! Jag som avskyr slask och is, jag ser helst att all denna snö ligger kvar till det blir vår för gott.

Jag önskar bara att de som plogar kunde jobba dygnet runt, för det är smått enerverande att ibland ta ett steg framåt och två steg bakåt.

Sedan undrar jag hur det går för fåglarna. Hittar de något att äta?

Stafettpinnen är överlämnad

Jag brukar tjata om det: empati, empati, empati. Det är något som många lärare verkar slå knut på sig själva för att inpränta i barnen, men det måste ju ligga på föräldrarna att ta grundansvaret anser jag. Egentligen borde föräldrar få gå en kurs i hur det är lämpligt att uppfostra sina barn. Alltså, en form av grundkurs med vägledande riktlinjer. Föräldrar (ja, jag inkluderar mig själv) borde hålla sig à jour med gällande läroplaner i förskolan och skolan och sikta på att forma sitt barn till att bli en empatisk medborgare. Allt för att ge sina barn en optimal chans att känna sig delaktiga och välanpassade. Då menar jag inte att alla ska bli stöpta efter en och samma form. Jag menar snarare att barnen ska förstå vad som krävs av dem, lista ut tricken för att lyckas ta sig en bit på vägen i livet, liksom. Visst, jag hör att det låter som ett samhälle på 1800-talet...

Jag tänker att Karin Olsson har rätt i sin ledare. Samtidigt funderar jag över om det möjligtvis är så att skolan måste sluta fråga efter föräldrarnas bidrag för att uppfostra barnen? När ska de vuxna i skolan få ett liknande inflytande över barnen, som föräldrarna har? Aldrig, kanske. Om föräldrar anser att lärare/personal/vuxna i skolan redan har samma ansvar/inflytande/påverkan som föräldrarna själva, men barnen inte anser det, så går ju inte ekvationen ihop ändå.

Själv tror jag visst, till skillnad från Olsson, men i likhet med Bodström verkar det som, att det behövs mer personal i skolorna. Inte för att övervaka barnen/eleverna - för det ska inte behövas när det förebyggande arbetet är grundlagt. Mer disciplin i skolan? Ja, vi kan väl kalla det disciplin, men folkvett, allmänbildning och civilkurage är något av det jag skulle vilja baka in i en term som de vuxna i skolan ska ingjuta i barnen. Främst för att det ter sig som att många föräldrar inte finner tid/ork/engagemang att ingjuta dessa värden i sina barn, genom att prata med dem, spendera tid med dem och umgås på ett vettigt sätt med dem.

Kanske lever jag kvar i förlegade tankesätt, men jag tror att något måste till. Vi står inför en brytpunkt inom grundskolan. Var plockar vi upp tråden? Är det vettigt att skolor får straffas genom lagar om mobbning, likabehandling och annat, men föräldrarna aldrig avkrävs en likvärdig motprestation...?

Cold turkey. Sporadiskt.

En dag i veckan ska vara TV-fri. Gärna fler dagar. Det har vi kommit överens om, jag och Åttaåringen. I ett par år har vi sagt det. Det blir inte alltid så, men det är en målsättning vi har. Åttaåringen brukar få välja dag, då det oftast är hon som ser på TV, och vet när programmet som hon vill se visas. Oftast blir den TV-fri dagen en onsdag. För det är då vi kommer hem sent, så det faller sig nästan naturligt att inte slå på TVn bara för en halvtimme eller så.

Idag var det TV-fritt. Åttaåringen ringde en kompis. Kompisen frågade om något på TV. Åttaåringen svarade:
- Nej, jag kan inte titta på det. Jag har TV-förbud idag.
Ja, vi väljer alla våra perspektiv.

När jag pratar med Pingu för att kolla läget - hur har andra veckan ensam med barnen gått? - så berättar han om 5-åringens TV-vanor.
- Hon kan sitta framför TVn hela dagen ibland. Och jag menar hela dagen.
- Jo, jag vet. Det kan Åttaåringen också göra. Fast det får hon väldigt sällan.
- Nu när det är så mycket snö ute, så borde de ju vara ute och leka egentligen, som vi gjorde när vi var små. De är ju typ aldrig ute och leker.
- Du får göra som vi och ha en TV-fri dag ibland, så att de inser att det finns annat att göra. Tänk sen när de börjar i skolan och inte får se på TV alls. Hur ska det gå?
- Vad då, ser ni inte på TV alls på hela dagen?
- Nej, det är bara att låta bli och sätta på den, så går det bra.
- De har ju en egen TV i sitt rum.
- Ta bort elsladden då. Framför allt, låt bli att sätta på den stora TVn.
- Jaa...fast alltså....sen, när Åttaåringen har somnat, då sätter du väl på TVn...?
- Nej, varför då?
- Ja, men för att se på nyheterna och så, det måste man ju göra...
- Jo, kanske det.

Fast jag vågar inte säga till honom att jag inte slår på TVn. Är det TV-fritt, så är det. Jag kan leva någon dag utan att ta del av nyheterna. Jag vågar heller inte nämna för Pingu att Musikmannen inte ens äger en TV (ett medvetet val). Jag vet också att Pingu inte har en dator, och att han aldrig läser några nyheter på internet. Hur mycket jag sitter vid datorn var ju ändå inte en del av diskussionen.

Malplacerad glädje

Den sista uppgiften jag ger eleverna är att tänka på något som gör dem glada, och att skriva ned när de blir glada. Det visar sig ge varierande svar: när jag får presenter, träffar kompisar, reser till mitt hemland, bland annat. Ett synligt mönster är dock svaren från en majoritet av pojkarna. De skriver om TV- eller datorspel. När de får spela X-box, Playstation eller Nintendo DS så är de allra gladast.

När jag senare äter middag med Åttaåringen så visar det sig att av en slump så har även deras "värdegrundsuppgift" denna dag varit att tänka på när de blir glada. Fast de har fått berätta om svaret muntligt istället. Åttaåringen säger krasst:
- Vet du vad nästan alla killarna svarade, mamma?
- Nej, vad då? (Fast jag anar svaret...)
- "Jag blir glad när jag får spela x-box"..."Jag blir glad när jag får spela Playstation"..."Jag blev glad när min mamma köpte en x-box"..."Jag blev riktigt glad när min pappa installerade playstation i mitt rum"...
- Oj då.
- Ja, hur kul är det liksom?

När jag berättade det för min chef på kontoret så frågade han om det inte längre finns några pojkar som hyser glada tankar om fotbollsstjärnor, fotboll eller någon annan sport. I den klass jag undervisade var det endast en pojke som alltid skrev om det. Min chef och jag enades om att det intresset nog måste initieras av föräldrarna.

I förbifarten

På bussen hem lyssnar jag till två tjejer (14-15 år) som sitter intill mig. De ser självsäkra ut och är rätt så uppsminkade. De var på väg in till stan, men har ändrat sig och är nu på väg hem till den ena tjejen, som bor i närheten av mig. Hon berättar för kompisen att det finns pannkakor hemma. De börjar fantisera om grädde och sylt. Tjejen ringer till sin mamma. Tjejens ton är myndig, en aning krävande. Det får mig att fundera över vem som är mest vuxen; hon eller hennes mamma.
- Ja, hej, det är jag. Vi åker inte in till stan, vi är på väg hem nu. De där pannkakorna, får vi ta dem? A, bra. När kommer du hem da? Ah, okej, men du kan väl ringa sen och säga? Okej, puss!
Sedan vänder hon sig till den andra tjejen och säger:
- Fan, jag är rätt tajt med min mamma asså.
- A, verkligen! Shit, jag skulle aldrig säga puss till min morsa!
- Nä, men jag har insett att ju vänligare jag är, desto vänligare blir morsan och farsan. Då får jag mer saker också, och det är lättare att leva med dem.
- A, jag har försökt det, att vara vänlig mot dem, men det funkar aldrig, de är bara puckade hela tiden...
- Fan, jag har bara 19 kronor kvar och det ska jag klara mig på hela månaden. Asså, hur mycket får du i månadspeng?
- 500, men då måste jag köpa allt, du får väl vissa saker...?
- 500?! Jag har precis fått höjt från 200 till 300! Ja, fast då får ju jag saker ibland när vi går i butiker.

Sedan fortsätter de att jämföra kläder och inköp. Skor och byxor verkar båda deras föräldrar köpa till dem när de behöver det, utöver månadspengen, men där upphör likheterna och vi kliver av bussen.

Denna dagen, inte ett liv

Min dag idag:
Jag testade att ta en annan buss till jobbet. Jag tog den buss som SL föreslog. Inte ett bra val.

Planerade dagen i klassrummet. Begav mig sedan till Fritids, där jag är vikarie på tisdag morgon. Eleverna har fått ett nytt schema, de börjar 10, men Fritidspersonalen har möte på morgonen. Någon har inte tänkt till. Timmen på Fritids började lugnt, men sedan spenderade jag tiden åt att trösta, förmana, medla, hålla i, hindra slagsmål, skratta, få fina armband och teckningar, samt leta efter försvunna kläder.

Under rasten kopierade jag papper, pratade med elever, ringde föräldrar, pratade med sjuksyster och lärare. Sedan hade jag engelska med eleverna. Eller, jag försökte. En elev ville inte komma in, två elever vägrade jobba, en skrek höga gälla skrik rakt ut då och då, två hade bråkat och fortsatte skrika till varandra i klassrummet. Ändå hade jag tur idag, jag hade en Fritidspersonal att ta hjälp av.

Sedan var det lunch. Jag hade svårt att få ut pojkarna ur klassrummet, de krälade runt på golvet och på varandra. De lyssnade inte, tillslut fick jag lyfta ut några av dem. Två gjorde ändå varandra illa. De slutar inte busa förrän någon av dem gråter. Killarna gråter mer än tjejerna i den här klassen. Och springer ut i korridoren oftare än flickorna.

På lunchrasten tänkte jag att idag ska jag verkligen ta rast, men jag hann aldrig sätta mig ned ändå. Jag fick veta att jag behövdes som vikarie i syslöjden efter att jag var färdig med min klass. Glöm att planera för morgondagen, som jag tänkt. Bättre att få till någon planering till eftermiddagens syslöjd. Jag hann dock gå på toaletten.

Sedan hade jag matte med eleverna. Eller, igen, jag försökte. Mot slutet tappade jag rösten. För att jag var dum nog att försöka överrösta dem emellanåt. (Annars brukar jag klappa i händerna.) Flickorna tjafsade hela lektionen. Någon hade tittat på ett dumt sätt på någon annan. En tjej ville inte jobba med en annan. Killarna var "bara" högljudda.

Jag hann dricka vatten innan klassbytet, samtidigt som jag lyssnade på klasslärarens instruktioner och flera lärares suckar och ironiska "lycka till", innan jag klev in i syslöjdssalen och instruerade eleverna i den 3:a jag skulle ha. Jag hade redan innan ställt in mig på att ha en avslappnad och tillåtande attityd, vilket fungerade. Eleverna var näst intill exemplariska och det var tyst och skönt. De gillade mina alternativa uppgifter. Visst, de tre "värsta" killarna sprang in och ut, men det störde inte gruppen i stort.

Dagen avslutades med att några av mina elever inte dykt upp på Fritids, så det var bara att börja leta och ringa hem.

Been there, done that, got the grades to prove it

Idag hade jag en lärarstudent med mig i klassrummet. Hon följer inte mig, utan en annan lärare, men jag hade klassen en timme under dagen. Det var hennes första vilsna dag. Vad underligt det kändes. Jag kände igen mig så himla väl. Det där var ju jag för bara några månader sedan. Ändå känns det som nästan ett år har passerat.

Det hela fick mig att tänka att jag nog inte vill plugga mer. De här få helgerna som gått utan att ha det där pluggoket hängande på mig har varit guld värda. Det känns helt sagolikt att helt kunna slappna av på helgerna.

En god kamrat

Åttaåringen kommer hem och berättar att hon vet vilka David och Elan är kära i. Killarna hade legat i snön och pratat hemlisar när Åttaåringen kom förbi. De frågade om hon ville veta vem de var kära i. Åttaåringen såg så finurlig ut at jag trodde att de skulle säga hennes namn, men icke. De berättade vilka de var kära i, två av de "populära" tjejerna i klassen.
- Vad kul att de ville dela sin hemlis med dig.
- Ja, verkligen.
- Det måste betyda att de litar på att du kan hålla tyst om deras hemlis, och att du är en bra kompis.
- Ja, precis!

Sedan berättar Åttaåringen att de hade en övning i halvklass där varje elev skulle skriva vad som gjorde dem glada. En asiatisk flicka i klassen skrev Åttaåringens namn i varje mening.
"Jag blir glad när...jag får leka med Åttaåringen." "Jag blir glad när...Åttaåringen är med mig." O s v. Jag tänkte att vi nog borde umgås med den tjejen mer. Själv sa Åttaåringen att läraren hade visat vad den andra flickan skrivit.
- Och vet, mamma, jag började nästan gråta när jag läste det.

Dagens spontana skratt

En av tjejerna i 2:an kommer fram till mig på skolgården när jag är rastvakt.
- Pinga, kan du finska?
- Nej, jag kan inte prata finska, men jag kan några ord.
- Vet du vad kakkamakkara betyder?
- Ehm...jag vet att makkara är korv och när jag var liten använde vi ordet kakka för bajs, så...
- Då stämmer det ju, det måste ju betyda bajskorv, eller hur?!

Tio steg tillbaka

På skolan där jag jobbar finns det inga datorer i klassrummen. Det finns ingen projektor i taket. Över huvudtaget finns det inga interaktiva tekniska hjälpmedel att använda sig av. Jag insåg efter någon dag att jag känner mig en aning stympad, som om en arm saknas. Visst det finns en TV och VHS/DVD, och jag lyckades leta reda på en skruttig OH-apparat, men jag vill ju använda rörliga bildspel och internet. Det var bara att glömma det.

Istället har jag försökt tvinga eleverna att arbeta med det som läraren givit instruktioner om. Uppgifter som jag inte funnit särskilt givande, men kämpat för att genomföra. Mycket är tröttsamma "fyller-i-uppgifter". Var eleverna befinner sig i sin utveckling av skrivande och läsande har jag inte kunnat ta det av, då de så sällan får skriva, och nästan aldrig läser. Jag har funderat mycket på hur det ser ut i klassrummet i vanliga fall, när läraren är där.