Shop til u drop

Tänkte igår: om det är många som tänker att det idag ska vara en köpfri dag, så är väl det en ypperlig dag att handla i stan, för oss som sällan gör det. Fast jag tänkte också: jag lurar mig själv. Sista löningshelgen innan jul. What was I thinking? Totalt kaos. Försökte blockera folkmyllret och behålla lugnet inom min lilla bubbla. Funkade rätt bra. När jag ställer en fråga till kassörskan på Åhléns barnavdelning skriker dock flera intill mig DET ÄR EN KÖ HÄR!! Stressade människor. Vi hittade det vi skulle i alla fall: flera klädesplagg till Nioåringen. Det mesta hittade vi dock på Stadium. En affär som jag bara handlat på en gång tidigare, men lär återkomma till.

Lugnet själv

Idag började morgonen med brinnande smärta i halsen, efter ännu en svettig natt. Snart två veckor nu. Ohållbar situation. Lämnade Nioåringen i skolan och gick till doktorn och satte mig utanför hans rum.
- Du måste boka tid, sa sköterskan.
- Jaha, sa jag och fortsatte vänta. Jag vet att min doktor är mänsklig. Jag var där i fredags och mina besvär har inte gått över, de har snarare förvärrats. Han MÅSTE se allvaret. Vilket han gjorde. Jag fick en tid omgående, och prover togs. De visade ingenting. Remiss till halsspecialist. (Som jag tänkte ringa redan för en vecka sedan. Why, oh, why följde jag inte den magkänslan?) Halsläkaren glor in i min näsa och in i min hals, och ned i min hals. Sedan tar han en liten kamera och stoppar in den i min näsa och fortsätter ned i halsen. Kollar stämbanden, magmunnen, rubbet.
- Känner du aldrig att du har sura uppstötningar?
- Nej, aldrig.
- Problem med magen?
- Nej, inte mer än tidigare i livet...
- Nähä, men jag ser att det är magsaft som kommer upp och fräter, det är det som gör ont.
- Va??
- Det är ganska vanligt.
- Det skulle jag aldrig ha gissat...
- Jag behandlar säkert femton personer i veckan för det.
- Oj...
- Jag skriver ut Losec.
- Jahapp...

Så ringer jag till min kollegor och de blir mäkta förvånade.
- Vaa?! Har du magsår? DU!? Du är ju lugnet själv!!

Jaså, det är så de ser på mig. Det förklarar en del. Och bevisar väl att mitt medvetna handlade - att bl a inte visa att jag stressar upp mig på jobbet, att tänka efter innan jag talar och inte vara alltför impulsiv - har betalat sig. Men den inre stressen, som jag håller dold, det är ju den som är värst, det är ju den som tär på mig. Det är ju den som står mig upp i halsen, och vill ut...

Jag KAN jobba, jag ÄR inte sjuk

I söndags föreslog jag för Nioåringen att vi skulle hyra "Sällskapsresan". Vi hörde en intervju på radio med Lasse Åberg där han berättade om en film han håller på och gör: Innan Sällskapsresan, där vi möter Stig-Helmer som ung. Jag berättade lite om "Sällskapsresan" för Nioåringen. Hon gillade inte min pitch, filmen nobbades. Hon behöver kanske vänta några år till. Hon tog dock till sig "Jag KAN flyga, jag ÄR inte rädd".

Vilket jag tänkt epå när jag kämpade mig iväg till jobbet igår. Det var enbart mental peppning som fick mig att komma iväg. Helvetesnatt med feber och enorm smärta i halsen, jag vaknar varannan timme och måste dricka, jag sover sittandes. När jag kom hem på eftermiddagen hade jag så ont i halsen att jag knappt vågade andas.

Inte tillräckligt sjuk för att kallas sjuk

Jag grinar illa av smärtan i halsen och öronen när jag äter, pratar, sover och...andas. Det går helt enkelt inte över. Jag ser också att det inte är svullet i halsen, och det finns inget slem, och jag har inte mycket till hosta. Men smärtan. Jag har aldrig varit med om maken. Jag vaknar kallsvettig 4-5 ggr om natten för att det gör så oerhört ont i halsen. Var tvungen att besöka läkaren igen igår, fastän jag visste att han skulle säga "drick te med honung" (vilket jag redan häller i mig litervis dagligen). Nu har jag varit hemma i en vecka. Jag äter penicillin. Det är uppenbarligen även en virusinfektion, då det inte släpper. Så länge inte febern stiger igen, så kan jag tydligen jobba. Undrar hur jag ska klara av jobbet på måndag...

Läser om halsinfektioner på nätet. Vet att jag inte borde. Vet att jag bara blåser upp det då. Men ändå. Kan inte sluta. Läser om sjukdomar som skulle kunnat komma från invandrade barn på jobbet, utan vaccinationer, som kommit från områden där vissa sjukdomar är vanligare än här (t ex difteri...hugaligen). Spelar upp värstingscenariot för mig själv...

Jag tror att all personal och barn på förskolan, tillsammans med barnens föräldrar/familjer borde äta medicin samtidigt, för jag befarar att vi kommer bara sprida den här skiten mellan oss länge till. Två månader har det nu hållt på...

Tänk på att varva ned...

En kollega på jobbet berättar att hon hört på radion - och nu har jag även läst i Svenskan - att det finns väldigt många fall av barndiabetes i Sverige nu, och forskarna vet inte riktigt vad det beror på.
- Jag ska säga vad det beror på, hävdar min kollega. Kollegan har själv diabetes, och det verkar gå i arv till alla kvinnor i släkten.
- Det beror på stress! Varför tänker de inte på det? Barn är så stressade idag, det är så mycket fläng hit och dit hela tiden, de får aldrig ta det lugnt och bara vara barn.
Jag är benägen att hålla med. Jag känner även några vuxna som fått diabetes efter en period av mycket stress.

Inte precis blommor och bin

Ibland undrar jag ifall Nioåringen är för ung för att läsa Kamratposten. Det finns ofta mycket tonårsrelaterat i den tidingen, som kanske borde komma in senare i livet än vid nio år. Hon gillar tidningen och har inte fastnat för någon annan som vi har provat. Emellanåt kommer det dock frågor om olika saker, som inte heller tycks fastna fastän vi diskuterar det. Vilket kanske är ett sundhetstecken. Eller ett tecken på förträngning från hennes sida. Idag var det andra gången Nioåringen läste tidningen och frågade vad "runka" betyder. Jag försökte förklara med enkla ord och hon läste vidare, tills:
- Vad är omskärelse då?
- Jaa...inom vissa religioner så anser vissa människor att det bör göras på pojkar, det är när man tar bort en bit längst fram på snoppen...
- (Äckelljud.) Aha, ja, jag vet!
- Det kan ju också vara av hygieniska skäl...
- Jag fattar, jag vet, du behöver inte berätta mer.
- Okej. Vad är det då?
- Ahmed har berättat i skolan.
- Eh, jaha, vad har han berättat då?
- Det är när man skär bort en del av bröstet.
- Av bröstet?? (Äckelljud.)
- Ja, han säger att i hans hemland så skär de bort en bit av bröstet.
- Va?? Nej, det skulle jag inte tro att de gör, fy vad hemskt!
- Ja, ja, men okej, jag fattar, nu läser jag vidare.

Slöseri med tid

Har stannat hemma den här veckan. Än så länge. Dagarna bara går. Värker i halsen, öronen och huvudet. "Allmän sjukdomskänsla" heter det väl. Mestadels av tiden spenderar jag sovandes. I lördags kunde jag inte röra mig, med värk i hela kroppen. Tur att det fanns matlådor i frysen. Att laga mat till Nioåringen har jag klarat av, bättre och bättre för varje dag. Idag skickade jag däremot Nioåringen att handla, och det klarade hon galant.

Några filmer har vi hunnit med under veckan. Igår hyrde vi "The last song", där Miley Cyrus (Hanna Montana) spelar duktig dotter. Jag är glad att vi inte såg den på bio. Det var ingen höjdare. Nioåringen var också glad att vi inte såg den på bio; det hade varit jobbigt att gråta så mycket bland folk.

Idag har vi sett "The Joneses" (Familjen Jones). Där spelar Demi Moore och David Duchovny mot varandra. Det filmen var bland det sämsta jag sett. Never again. Trailern berättade allt, resten kunde vi lugnt ha skippat helt.

Gubbe eller patriarkat, same same

Ibland undrar jag hur reklammakare fungerar. Plötsligt har de ändrat i reklamfilmen för Renault på TV. Flickan som tonåring sätter sig intill sin pappa och sa tidigare "Han heter Lucifer. Gubbe.", men nu har de ändrat till: "Han heter Lucifer. Tillsammans ska vi krossa patriarkatet."

Eh, que? Det låter liksom inte bättre, om ni nu trodde det...

Like a glove

När Nioåringen och jag såg en trailer för "The bounty hunter" på bio så tyckte Nioåringen att den verkade rolig. Själv tänkte jag att den nog är rätt larvig. Vilket gjorde att vi aldrig såg den på bio. Dessutom gjorde trailern att det kändes som att man sett hela filmen. Så enkelt var det dock inte. Eftersom vi idag hyrde den via boxen hemma så vet jag nu att det även fanns en historia om en korrupt polis. Kan nog inte säga att det gjorde filmen bättre, men jag tyckte ändå att filmen var helt okej. Gillar särskilt Jennifer Aniston. Fast mest av allt gillar jag nog musiken i filmen. Det var den film jag letat efter. Nioåringen behövde se en film med lite mer action än hon är van vid, men ändå inte en läskig film. Den här filmen passade perfekt.

Inte såld

Jag ser på "Såld på hus" på TV4+. De visar en lägenhet i Kista där tvättmaskinen är monterad i köket. En av mäklarna verkar inte så förtjust i det arrangemanget. Den andre mäklaren säger att det är "lite spanskt på något vis".

Jag har varit i lägenheter i Norge, England, Grekland och Spanien där man har tvättmaskinen i köket. Vad är det folk i dessa länder förstår, som vi i Sverige inte gör? Eller tvärtom. Jag kan inte förstå varför man skulle hålla på med tvätt - smutsig som ren - i köket, där mat hanteras och spills. Det känns inte fräscht.

Knockad

Endast en tredjedel av barnen på plats på förskolan i fredags. Tur var väl det, då jag kunde gå hem lite tidigare med min värkande hals och mitt bultande huvud. Två sjöblöta nätter av feber och en dag med värkande kropp senare så kan jag se - och visa för doktorn - att jag har halsfluss. Bara till att försöka ta det lugnt och vara nedbäddad så mycket som möjligt.

Pk på förskolan

Rensar bland Nioåringens saker. Där finns en hel plastpåse full av gamla McDonaldsleksaker. Funderar på att ta med dem till jobbet och låta barnen på förskolan leka med dem, men tvekar. Är det okej? Ska inte förskolan vara en zon fri från reklam för matstället, filmer med mera? Samtidigt är det ju en del av alla barnens vardag. Då borde det ju vara okej att även inkludera det i förskolans vardag. Fast jag tror inte att föräldrar tänker så. Dessutom skulle jag ju mycket hellre ställa fram fler penslar och målarfärg istället. Hur är det dock meningen att barnen ska få en känsla för sånt material när det finns föräldrar som över huvudtaget inte har en enda pensel (och än mindre färg) hemma - för att det kladdar ned så mycket...?

Så ser jag att det finns en låda med McDonaldsleksaker på en annan avdelning på förskolan. En i personalen har rensat hemma och tagit med sig. Andra delar av personalen är inte alls nöjd med det. Jag måste nog ta en diskussion med mina kollegor om det hela.

Vi frågar barnen vad de vill ha på förskolans gård. De vill kunna leka att de handlar på McDonalds. De vill ha en drive-through-lucka, som på McDonalds. Allt är sig likt, precis som de senaste 15 åren; förskolan ska förvägra barnen deras vardag och istället visa hur de borde leva. Hur länge ska vi kämpa på med det, tycker ni?

Listen up, folks

Halloween var för en vecka sedan. Det är inte den här helgen. Nu är det Alla helgonahelgen. Ibland sammanfaller de tu. Not this time though. Okej?

Höj blicken

Det är vackert.

Det är skönt att gå i skogen.

Ledig för att vara ledig

Jag har tagit semester några dagar, så att Nioåringen också får vara ledig, och vi får tid till att bara vara, tillsammans. På jobbet undrar de vad jag ska ha för mig. Jag lämnar dem i sticket. Det är ju inte som att vi ska resa bort.

Vi ska gå på bio, museum, eller vad vi nu känner för. Jag ska vila upp mig. Jag ska försöka varva ned mentalt en aning, för det surrar oroväckande i huvudet de senaste veckorna.

Nioåringen och jag började dagen med att sova länge. Jag sov 10 timmar, Nioåringen sov 12 timmar. Sedan tittade vi ut på ösregnet och bestämde oss för att stanna inne. Dagen avslutades med att jag satte på filmen "Amelie från Montmarte". En av mina favoritfilmer. Nioåringen älskade filmen, och har nu lärt sig uppskatta franska mer.

Jag ser mig själv i Amelie. Jag önskar att jag var ännu mer som henne, på alla sätt.