En del av statistiken

Imorgon ska jag gå till det omtalade Jobbtorg. Ja, för jag har sökt ekonomisk hjälp från Stadsdelsförvaltningen med förra månadens hyra och en obligatorisk motprestation är att jag infinner mig på Jobbtorg. Inte för att jag behöver hjälp med att skaffa ett jobb, utan för att det är just obligatoriskt att visa att jag faktiskt varit där. Det är lugnt. Jag vet att jag måste gå på ett sånt där introduktionsmöte på Arbetsförmedlingen (nej, Jobbtorg och AF är inte samma ställe) också, även om jag varit på det tidigare.

Mitt tak är inte någons golv

Sedan takrasen i sporthallar den senaste tiden så har jag oroat mig en aning över vårt tak hemma. Det är fullt med is och snö, och ska ju renoveras inom ett år. Tänk om det rasade in. Hemska tanke.

En bekant berättade om takraset i en av sporthallarna i veckan. Han kände en kille som skulle spela där. Taket hade precis rasat när de kom dit och barnen sprang runt i panik och ropade på sin kompis som de trodde var kvar därinne. Lyckligtvis hade hon tagit sig ut åt andra hållet. I ett sånt läge gäller det att nödutgångar verkligen kan öppnas, tänker jag.

Igår funderade jag på att ringa hyresvärdens isjour om taket, men tänkte att de säkert kommer och tar bort det på måndag. Icke. De kom i morse. Klockan 8 på söndag morgon stod någon ovanför mitt sovrum och hackade i taket, slog bort is från stuprännan och sopade snö från taket. Mycket föll på min balkong och gjorde ohyggliga ljud. Jag trodde det var jordbävning. Grannarna trodde nog att det var jag som förde oljud, någon skrek högt av irritation. Tills de tittade ut.

Tre timmar senare håller de ännu på uppe på taket och hackar och skyfflar.

Snabba springare

Det ser ut som att även Jerry Rice ska få komma in på Hall of fame för amerikansk fotboll. Det är väl verkligen på tiden, så magisk som han är/har varit. Han var en av dem som gjorde att jag började följa sporten i slutet av 80-talet. Ja, och förstås quarterbacken Joe Montana, som var så söt.

I natt är det Superbowl igen. Den här gången har jag inte följt slutspelen aktivt, men ska ändå se finalen. Sannolikheten är väl att helgonen från New Orleans slår Colts, men det skulle vara kul att få se det omvända resultatet.

Det var nåt nytt

Det är alltid lika fascinerande att se sånt som har funnits i min ungdom och sedan försvunnit nu bli populärt igen.

Åttaåringen tycker att Dolph Lundgren är snygg och cool.

Nu har vi sett honom sjunga och dansa. Spela trummor och en massa annat, som jag förhåller mig enormt skeptisk till. Åttaåringen tycker att det var ballt.

Sedan ser jag att hans munrörelser inte riktigt stämmer.
- Det där måste ju vara playback. Han mimar.
- Va? Nä, varför då?
- Så att han slipper anstränga sig för att komma ihåg texten, skulle jag tro.
- Nähää, så är det inte.

Well...

Kräsmagad

Pratar med Pingu. Frågar hur veckan med barnen gick. Femåringen hade kräkts i hallen.
- Du vet, jag fixar inte sånt, så jag var också tvungen att kräkas.
- Ameen daa...
- Ja, jag hann ju till toan och kräktes där. Sen kunde jag torka upp i hallen.
- När de är små kan de ju kräkas av förkylningsbaciller eller nåt också, det behöver ju inte vara magsjuka. Hur mår de nu då?
- Hon kräktes dagen efter också.
- Så du var hemma från jobbet?
- Ja, en dag, sen var mormor hemma. Femåringen var på kalas idag.
- Meh! Du kan ju inte skicka ungen på kalas när hon har varit hemma i några dagar och kräkts! Särskilt med sånt man äter på kalas. Hur gick det där då?
- Ja, hon kräktes ju där också. Fast de lyckades hålla henne över toan.

Jag berättade det hela för vår pappa och vi skrattade gott och ojade oss över hur det ska gå för Pingu.

Sedan berättade jag det hela för Åttaåringen och vi skrattade också. Sedan berättade jag för henne om när hon kräktes som liten. Kaskadspyor över matbordet, eller stående på tröskeln in till sovrummet, eller i min säng. Jag är inte så knusslig när det kommer till sånt. Fast det är förstås skönt att det var länge sedan det hände senast.

What the heck?

Pingu ringer och är upprörd. I bakgrunden hör jag att han också tittar på TV, uttagningen till Melodifestivalen. Det är bara den tredje låten ännu. Han uttrycker detsamma som Åttaåringen och jag precis har sagt till varandra. Vad är det frågan om? Den första låten var rätt bra, men sedan bara dog det. Pingu undrar hur makalöst dåliga låtarna måste ha varit som blev bortvalda, om det är dessa låtar som får tävla. Jag håller med. Vi väntar på att varje låt ska komma igång, men hittills har det nästan bara varit vaggvisor. Så låter inte en äkta Melodifestivallåt. (Det låter visserligen inte som opera heller, för den delen!)

By the way, hur tusan gick det till när Dolph valdes som programledare??

Fat chance

Sedan några veckor har tre bostadsbolag i Stockholm gått ihop och skapat en gemensam intern bostadskö. Kön är ändå en del av Stockholms bostadsförmedling, men man måste bo inom någon av de tre bolagen för att kunna söka de lägenheter som blir lediga där. Jag gör det, och tittade nu på vilka lägenheter som finns tillgängliga. Det finns en på Södermalm. Jag har ca 15 år i kötid. För en lägenhet på Södermalm står jag dock som nummer 150 av ca 330 sökande. De med längst kötid har starttid samma år som jag föddes.

Efterlängtat besök

Åttaåringen har sin kompis Lorena på besök. Det är nästan två månader sedan de sågs senast. Saknaden har varit stor, glädjen spritter. Jag har den senaste månaden försökt att dämpa Åttaåringens många uttryck av saknad, utan att förringa dem. Jag tror inte att det är så roligt för en kompis att hela tiden få höra "ledsna" uttryck som saknad, utan att det också är sunt att få höra glada saker som nyheter, berättelser och skratt.

De börjar leka trevande, men kommer snabbt igång. Åttaåringen visar något med en teckning och säger:
- Fast vi behöver kludd.
- Ååhh! Du säger KLUDD!! Vad jag saknar det. På min skola säger de HÄFTMASSA.
- Jaha...
- Och den är VIT, förstår du? Vad HEMSKT!

De skrattar och kramas och sedan fortsätter de leka.

Päron (inte) med på tåget

När Åttaåringen säger att hennes lärare hela tiden säger att föräldrarna ska sitta med barnen och göra läxorna hemma, så blir jag lite smått irriterad. Jag tycker att det är en självklarhet att föräldrarna (eller andra vuxna) ska hjälpa barnen med läxorna, men jag vet också att situationen för många barn inte är sån att de kan få den hjälpen hemma. Så hur kan läraren stå där och säga det? Om det nu är lärarens (och/eller skolans) ståndpunkt så borde ju det komma information om det till föräldrarna när barnet börjar i skolan. "Det här förväntas från skolans håll av dig som förälder", typ. Varför tar man för givet att föräldrarna vet hur skolan anser att föräldrarna bör agera med sina barn?

Det blir smärtsamt uppenbart för mig att vi alla tolkar saker på olika sätt när Åttaåringen frågar mig varför lärarna/personalen på skolan skickar hem meddelanden till föräldrarna om barnet uppför sig på ett dåligt sätt.
- Borde inte barnet lyssna lika mycket på lärarna, som på sina föräldrar?
Undrar min dotter med självklarhet i rösten. Jag känner mig tacksam över att hon har den inställningen. Samtidigt får det mig att fundera över hela situationen. Vilket uppenbarligen även hon har gjort. En klasskompis får hem en lapp om dåligt uppförande (bråk) i skolan. Lappen ska visas upp hemma.
- Vad ska hända då, mamma?
Ja, vad är tanken med lappen egentligen? Hur tänker skolan? Jag antar att de tänker sig att föräldrarna kommer att "bestraffa" barnet på något sätt. I stil med "Nu får du inte spela X-box på fem dagar", eller "Om det där sker en gång till så får du ingen veckopeng i fyra veckor", eller dylikt. Vilket jag också säger till Åttaåringen. Vilket ger henne en aha-uttryck i ansiktet och hon säger:
- Jaha, så mamman kan säga "Nu får du inte gosa med din hamster på två veckor"?
- Ja, jo, fast det tycker jag nog inte var ett så bra straff...

Nästa dag frågar vi klasskompisen vad som hände med lappen. Han visade den för mamma. Vad gjorde mamma då?
- Hon sa: "du måste sluta slåss!".
Varpå Åttaåringen förvånat frågar:
- Fick du inget straff, som att du inte fick spela på datorn eller nåt?
Klasskompisen ser fundersam ut - som att han precis inser att det alternativet också fanns på agendan, men svarar.
- Nej...

Jag tror inte att hans mamma tänker i stil med "bestraffning" heller. Så, om det är det skolan förväntar sig av oss; borde de då inte förmedla detta? Hur ska vi annars kunna ha ett samarbete mellan skola och hemmet?

Inget vanligt substitut

Visst, jag vet att det finns en oskriven lag som säger att när man har vikarie i grundskolan så kan man blajja, och ofta får man leka lekar. Uppgifterna man ska göra när man har vikarie är i alla fall inte särskilt viktiga och ofta är det vikarien själv som har hittat på dem, inte den ordinarie läraren.

Nu blev ju min period som vikarie en annan sort än bara den roliga vikarien som hoppar in. Eftersom läraren var borta i en månad så kunde jag inte gärna ha ad hoc-undervisning under hela den tiden. Så vi fortsatte med den ordinarie agendan. Vilket eleverna hade oerhört svårt att acceptera. Emellanåt var det katastrof, emellanåt var det riktigt bra. Oftast ville jag inte ens gå hem, det kändes som att mitt arbete inte var "gjort". Ibland ville jag bara gå hem så fort som möjligt, och gråta.

När jag praktiserade under lärarutbidlningen så frågade jag eleverna hur en bra lärare ska vara. Alla svarade "snäll", ofta med tillägget "rättvis". Det har blivit något av mina ledord. Även om jag vet att det oftast inte fungerar att bara vara "snäll". Jag tror också på det tips många lärare har givit: "var inte så glad, då slappnar eleverna av och tror att du inte menar allvar". När jag läste en artikel om en lärare som sa att man inte skulle ge ett leende förrän efter ett antal veckor, så tänkte jag att det stämmer nog (tyvärr). Först ingjuta någon form av "fruktan", sedan visa att man är human. Fast det funkar ju bara om man umgås med eleverna under en längre period, som en termin eller flera år.

Så, vad har jag lärt mig av den här perioden? Väldigt mycket. Bland annat så har jag lärt mig att jag säkerligen kommer att bränna ut mig ganska snabbt, om jag arbetar som klasslärare.
Jag har lärt mig att jag nog vill arbeta med äldre barn, som 11-12-åringar - men då behöver jag mer kunskap om hur man lär ut matte och svenska på den nivån. Alternativt vill jag kanske arbeta med mycket små barn.
Jag har lärt mig att skriva mycket bättre på en whiteboard.
Jag har lärt mig att när jag arbetar med andras barn så uppskattar jag mitt eget mycket mer, då jag ser hur duktig min dotter är och hur bra hon uppför sig i jämförelse med många andra barn (samtidigt vet jag att jag inte ser min dotters uppförande i skolan, och att hon säkert också kan visa ett dåligt uppförande emellanåt).
Framför allt har jag lärt mig att jag i första hand väljer att utesluta, istället för att fokusera på att uppmuntra. Efter några dagar försökte jag att ignorera det dåliga beteendet som vissa elever uppvisade, och istället lyfta de elever som gjorde något bra, men jag kunde inte hålla det särskilt länge. Jag måste öva mer på det.

Dessutom har jag lärt mig att stämma av med den ordinarie läraren i ett tidigt skede. När jag på eget bevåg kontaktade läraren sista dagen av mitt vikariat så fick jag veta att hon inte alls jobbar på det sätt som hon instruerat mig, utan att det var en nödlösning att använda de där "hemska böckerna med fylleriuppgifter". Stackars barn, inte så konstigt att de har kämpat emot mina instruktioner.