Drama queen

Fel låt vann. Åttaåringen håller för öronen när vinnaren sjunger i Melodifestivalen. Vi hoppades på Salem al Fakir eller Eric Saade, men så kom Anna och smög upp på flanken. Åttaåringen är inte nöjd. Inte alls. Hon är sur. Som attan.
- Det här är värsta dagen någonsin.

- Den här låten är ju för tusan till och med värre än "Snälla, snälla..."!!

- Jag tar hellre tretton blodprov än att den låten vinner festivalen.

- Stackars Pernilla som kom sist...

- Nej, jag tänke rinte sova gott. Hur ska jag göra det NU?

Tomtenissarnas afton

En hälsning från Sly till bl a Mens, sedan invaderas Melodifestivalens scen in av tomtar. Ska man skratta eller gråta? Det är bara att skratta.

Ägga till det

På tal om barnlöshet, så började jag fundera på det där med äggdonation och annat. Kanske skulle jag donera ägg? Fast jag är visst för tung och inte tillräckligt ung längre.

Dessutom skulle jag ju strypa produktionen helt, om jag bara vågade gå igenom ingreppet.

Krax

När jag började praktisera som lärare insåg jag snabbt att det gällde att hålla koll på rösten. Den överansträngs lätt. Efter bara någon lektion kunde jag känna mig öm i halsen och gå omkring och harkla mig i ett par dagar efteråt. Antagligen slappnade jag inte av i halsen när jag pratade med eleverna, men ofta måste jag också ta i och höja rösten på ett sätt som inte var naturligt för mig, vilket gjorde att den blev ansträngd.

När jag sedan började jobba som lärare så var jag mer försiktig med hur jag använde mig röst, men det tog ändå bara några dagar innan jag började känna mig ansträngd, harklade och det värkte emellanåt i halsen. Över helgen blev det bättre, för att förvärras igen nästkommande arbetsvecka. Tack och lov så kan jag använda min röststyrka utan att det påfrestar alltför mycket. Eleverna tycker att jag låter som en hel karl när jag tar i, och de regaerar direkt. Tack, teaterlektioner. För något sånt var inte obligatoriskt inom lärarutbildningen. Det finns dock en kurs som jag hade velat gå, och som jag tycker borde vara obligatorisk. Rösten klarar ju ändå bara så mycket av den sortens användning.

I Lärarnas tidning (4/10) skriver de att i en undersökning besvarad av 500 lärare i SKåne så var det nästan 20% som ibland var tvungna att stanna hemma för att vila rösten p g a besvär som harklingar och heshet.

Hur hörseln och öronen påverkas är en annan femma.

Förskola vs Grundskola

Efter att ha vikarierat i grundskolans lägre åldrar i nästan två månader kände jag mig en smula avskräckt p g a det var en sån rå stämning och brutalt bemötande bland eleverna. Samtidigt kanske jag skulle tänka annorlunda om jag arbetat i en annan skola, där problematiken inte var lika stor och motivationen var betydligt större. Fast jag undrar om en sån grundskola finns. Jag tänkte att det kanske ändå är bland de yngsta barnen, inom förskolan, som jag hör hemma. Ju mer jag tänkte på det, desto mer kändes det rätt.

Sedan pratade jag med folk; vänner och bekanta. De flesta verkar tycka att det ändå är inom lågstadiet som jag hör hemma. Till viss del kan jag hålla med. Om jag hade börjat jobba där för sisådär 15 år sedan. Just nu prioriterar jag glädje i mitt arbete, mindre stress och gärna närhet till hemmet, samt att skaffa mig mer arbetslivserfarenhet. Kanske återkommer jag till de lägre åldrarna i grundskolan om några år.

När jag pratar med vänner och kollegor som först arbetat inom skolan och sedan börjat arbeta inom förskolan så är de lyriska. De är lyckligare, lugnare och mer tillfredsställda med sitt arbete. Visst, tiden räcker fortfarande inte till för allt som planeras, men det påverkar ju inte lika mycket som det gjorde i grundskolan.

När jag istället pratar med vänner och kollegor som först har arbetat inom förskolan, men nu har börjat som lärare i grundskolan så tycker de att jag gör fel val om jag väljer förskolan. Där är man mer låst. En kollega säger:
- Alltså, om jag vill gå på en läkartid klockan 14.00, så kan jag ju göra det om jag jobbar i skolan, men det kan jag inte om jag jobbar i förskolan.
- Ja, men gör du det då? Jag menar hur ofta kommer du egentligen ifrån skolan innan 16.00 om dagarna?
- Nej, det är klart att det är mycket att göra, men jag kan om jag behöver det.
Säger hon och fortsätter skriva på en av rapporterna till föräldrarna till elever i hennes klass. Något som hon ägnar timmar åt varje vecka, för att föräldrarna vill veta hur barnet beter sig. Fastän läraren berättar om allt eleverna gör (aldrig arbetar med skoluppgifterna, lämnar klassrummet, pratar i mobiltelefon, skriker i klassrummet, klättrar på borden, säger fula saker till läraren) så skapar det ingen reaktion hos föräldrarna.

Nu har jag fått ett jobb inom förskolan och det är nära hem. Det är trevlig personal och fina lokaler. Jag tror att jag kommer att trivas och ha skoj. Jag vill jobba där, inte för att jag nöjer mig med ett jobb där.

I know the type

Mobbare. Vi kan nog aldrig eliminera dem helt från skolans värld. Här kan man se nutida exempel på mobbning.

Är livet en nödvändighet?

Min barndomskompis Andrea berättar för mig att hon ska göra en insemination. De ska åka till Uppsala och göra det, för där är det tiotusen kronor billigare än i Stockholm. Ändå kostar det 30 tusen kronor. Jag har anat att hon och hennes kille har försökt att skaffa fler barn, men hon har varit diffus i sin redogörelse av deras förhoppningar. Det visar sig att hon har försökt bli gravid i några år nu och hon har redan gått igenom hormonbehandlingar och diverse andra metoder för att, om möjligt, kunna bli gravid lättare. Inget har funkat. Andrea har redan två barn. Det senaste har hon tillsammans med sin nuvarande kille. För några år sedan sa hon att det var hennes kille som ville ha fler barn. Själv är hon nöjd.

Jag har aldrig sett mig själv som en morsa, ja, eller mamma då. Om jag inte hade "råkat" bli gravid för snart 10 år sedan så tror jag inte att jag hade strävat efter att bli gravid. Det fanns liksom aldrig som ett mål i mitt liv att skaffa barn. Jag gillar barn, jag tycker enormt mycket om att umgås med barn och att arbeta med dem, och jag älskar i synnerhet mitt eget. Däremot ser jag det inte som en nödvändighet att ha barn. Vuxenlivet är komplett även utan barn.

Med de åsikterna med mig så blir jag ibland mer än förvånad att höra talas om de människor som verkligen - ibland fanatiskt - försöker att skaffa barn. Jag kommer då på mig själv med att tänka: Varför då? Har ni det inte bra som ni har det? På vilket sätt blir ert liv bättre om ni skaffar ett barn? Handlar det om att det är så fast rotat att man ju lever för att reproducera sig, att det är själva meningen med livet?

Mest förundrad blir jag över de som redan har barn och sedan kämpar för att skaffa fler, när det inte går så lätt. Eller de som tycker att man måste ha ett gemensamt barn när man inleder ett nytt förhållande, även om varje part i förhållandet redan har 1-3 barn på vardera front. Kanske beror det på att jag tänker kvalitét istället för kvantitet, jag vet inte.

Släpp fångarne loss

Det är vår!

Det är en aning påfrestande att gå i stan, där man måste titta uppåt för att inte få is och snö i huvudet från taken, men samtidigt ha koll på gatan där man kan halka omkull eller trampa i hundskit som nu kommer i dager...

Nostaligtripp som heter duga.

Diagnos = hjälte

Åttaåringen och jag funderade på att se nya filmen om Percy Jackson på vita duken, men kom fram till att vi inte riktigt vet hur pass läskig den är, så vi väntar med det.

Sedan insåg jag att Percy Jackson finns i bokform, så jag lånade första boken på bibblan. Den är över 400 sidor lång. Vi läste bara baksidan och introt, sedan valde Åttaåringen bort boken. Hon skyr allt som ens snuddar vid att vara en gnutta läskigt. Jag vet inte riktigt hur det kommer sig, men jag tänker inte tvinga på henne något. Däremot är jag rädd att rädslan kan öka om man aldrig utsätter sig för att möta sin rädsla.

Den lilla läsning jag gjorde av boken om Percy Jackson har fastnat hos mig. Det visar sig att pojken har både ADHD och dyslexi - och han ser världen på ett annorlunda sätt. Han är halvblod, en halvgud alltså. Det kanske finns flera av dem bland grundskolebarnen i Sverige också...

Dags för en ny trend?

Igår var Åttaåringen på kalas. En av hennes kompisar kom inte. Jag tror att det beror på att de inte har så mycket pengar och kan sällan köpa paket. Jag tycker själv att det är ett otyg att införskaffa alla dessa presenter till alla födelsedagskalas. Jag har satt en gräns vid max 100 kr per present. Hittills har jag lyckats hålla det, i åtta år. När vissa månader innehåller fyra kalas, tre månader i rad, så blir det lätt rätt mycket pengar ändå.

När vi skulle åka till kalaset igår tittade Åttaåringen på paketet vi hade med oss och sa:
- Har vi bara ett paket med oss?
- Ja, det räcker.
- Det tycker inte jag. Jag får ibland två paket.
- Ja, men det tycker jag är onödigt. Dessutom handlar det om vad som finns i paketet. Vi har ju köpt en jättebra grej.
Efter diskussion verkade ändå Åttaåringen nöjd. Vår present visade sig dessutom vara en av höjdpunkterna bland presenterna. Dessutom var det 15 barn på plats och vissa hade två paket med sig. Födelsedagsbarnet var överväldigat. Hon hade inte ens så många leksaker sedan tidigare.

När vi åkte hem diskuterade jag med Åttaåringen hur viktigt det är med presenter.
- Är det därför man träffas och har kalas?
- ...nej, egentligen inte...om det är så att någon inte kommer för att det är dyrt att köpa presenter, då vill jag ju hellre att de kommer utan present.
- Ja, precis, det vill ju jag också, men det är nog inte så roligt att komma då, när alla andra har present med sig.
- Nej, det är klart...
- Vi kanske ska börja ha fest, eller lekträffar eller vad man ska kalla det, och inte säga kalas, så att alla tycker att de måste köpa presenter, utan att de kommer ändå. Det är ju att träffas och umgås som är det som är riktigt roligt.
- Jaa..

Fast jag förstår att det är en kluven känsla.