Är livet en nödvändighet?

Min barndomskompis Andrea berättar för mig att hon ska göra en insemination. De ska åka till Uppsala och göra det, för där är det tiotusen kronor billigare än i Stockholm. Ändå kostar det 30 tusen kronor. Jag har anat att hon och hennes kille har försökt att skaffa fler barn, men hon har varit diffus i sin redogörelse av deras förhoppningar. Det visar sig att hon har försökt bli gravid i några år nu och hon har redan gått igenom hormonbehandlingar och diverse andra metoder för att, om möjligt, kunna bli gravid lättare. Inget har funkat. Andrea har redan två barn. Det senaste har hon tillsammans med sin nuvarande kille. För några år sedan sa hon att det var hennes kille som ville ha fler barn. Själv är hon nöjd.

Jag har aldrig sett mig själv som en morsa, ja, eller mamma då. Om jag inte hade "råkat" bli gravid för snart 10 år sedan så tror jag inte att jag hade strävat efter att bli gravid. Det fanns liksom aldrig som ett mål i mitt liv att skaffa barn. Jag gillar barn, jag tycker enormt mycket om att umgås med barn och att arbeta med dem, och jag älskar i synnerhet mitt eget. Däremot ser jag det inte som en nödvändighet att ha barn. Vuxenlivet är komplett även utan barn.

Med de åsikterna med mig så blir jag ibland mer än förvånad att höra talas om de människor som verkligen - ibland fanatiskt - försöker att skaffa barn. Jag kommer då på mig själv med att tänka: Varför då? Har ni det inte bra som ni har det? På vilket sätt blir ert liv bättre om ni skaffar ett barn? Handlar det om att det är så fast rotat att man ju lever för att reproducera sig, att det är själva meningen med livet?

Mest förundrad blir jag över de som redan har barn och sedan kämpar för att skaffa fler, när det inte går så lätt. Eller de som tycker att man måste ha ett gemensamt barn när man inleder ett nytt förhållande, även om varje part i förhållandet redan har 1-3 barn på vardera front. Kanske beror det på att jag tänker kvalitét istället för kvantitet, jag vet inte.