Himmel och helvete

Kära E verkar ha funnit sig till rätta och trivs med sitt nya jobb som fröken för ett gäng ettagluttare. Jag ler brett när jag läser om hennes, som jag uppfattar det, förnöjsamhet. Jag känner igen känslan. Det är en bra känsla, känslan av att passa in. När det är bra så är det så makalöst bra.

Jag mailar med en lärare från min studietid. Hon arbetar i en skola i en förort även hon, med liknande elevunderlag som Kära E har; svenskarna är i majoritet och det är inga eller ett fåtal elever med utländsk härkomst. Där tar ofta föräldrarna större utrymme och tid än själva lärararbetet. Föräldrar som klagar på elever som inte är svenska, som kanske inte klarar att hänga med. Borde de inte alla få en assistent? (Varpå jag undrar om de tänker så långt att assistenter kostar pengar. Pengar som i slutänden lär tas från dessa föräldrars skatt.)

Själv är jag mer van vid att arbeta (och praktisera) på skolor där elever med utländsk härkomst är i majoritet. Jag ser inte det som ett problem i sig. Elever som elever, barn som barn, jag gillar dem alla. Problemet ligger i så fall i att eleverna med utländsk härkomst ibland inte är anpassade till den svenska kulturen och därför blir det en krock när läraren ska möta dessa elever på de premisser som den svenska skolan arbetar efter.

Jag vidhåller att balansen är viktig. Det behövs att det är 50/50, alltså att minst ungefär hälften av eleverna i en klass är svenska, för att det ska finnas ett fungerande klassrumsklimat.