Gräset är alltid grönare på den andra sidan

Eller: Det är många som tar den enkla vägen. Fast den är inte alltid så enkel - och kanske inte den bästa vägen.

Under min praktik som lärarstudent i kommunala skolor och när jag har arbetat som vikarie i grundskolans lägre åldrar i kommunala skolor så har jag sett rätt många exempel på elever som gått i en kommunal skola och sedan bytt skola, för att sedan komma tillbaka igen. Eleven börjar i kommunal skola, föräldrarna tycker inte att det funkar så bra, så de förflyttar eleven till en friskola. Väl i friskolan sker ingen skillnad och inom ett år är eleven tillbaka i den kommunala skolan, som då måste börja om med att ta tag i elevens problematik - och utbildning, som har stagnerat under tiden i friskolan. För friskolor tar inte tag i problem, verkar det som. De fungerar bara väl när eleverna är välfungerande.

Min väninna Andrea är förskollärare. Hennes son går i förskolan. Personalen på sonens förskola säger att det inte fungerar så bra, han vägrar att klä på sig själv, fastän han är fyra år. Andrea gillar inte kritiken, och tycker att personalen borde få det att fungera.
- Fast jag vet ju inte hur min son fungerar i gruppen i förskolan.
- Borde du inte ta reda på det då? Kan du inte ta ledigt en dag och vara med honom en dag och se hur det fungerar?
- Nej, vi ska byta till en dagmamma.
- Jaha, okej, men är inte det att fly från problemen, istället för att försöka lösa dem?
- Äh, det struntar jag i. Dessutom ligger dagmamman på andra sidan gatan från där vi bor, så det blir mycket enklare.

Ja, fast sonen utmanas kanske inte på samma sätt, och han får lära sig att han inte alls måste lära sig saker, för man kan fly från dem istället och låta bli att lära sig.