Första dagen på mitt nya jobb på förskolan. Det är helt underbart när kollegor som jag jobbade med under sommaren kommer och kramar om mig och säger att de har väntat på mig och att de är glada att jag är där. (Nej, det är inte svenska kollegor som gör det. De svenska säger "vad trevligt att ha dig här", men det är också härligt.) Sedan berättar en kollega om sitt besök i hemlandet, Irak, och hur hon var rädd för bilbomber, och att det inte fanns varken vatten eller el.
Under dagen känner jag av korsryggen, den som aldrig återhämtat sig fullt från när Nioåringen var liten, när jag lyfter barnen. Får se hur det kommer att gå, kanske får skaffa mig någon form av ryggstödhållare.
Min mammas man säger sig ha läst att man kan se på barnen redan när de är små vilka som kommer att bli bl a kriminella. Min mamma undrar om jag tror att det är så. Till viss del kanske, tänker jag, men alla barn borde få det stöd de behöver för att inte bli en belastning för samhället. Som t ex två av barnen på avdelningen. Jag vet sedan tidigare att de har talsvårigheter, och det har inte blivit bättre. Jag frågar min kollega om barnen inte borde gå till en talpedagog. Det visar sig att föräldrarna inte tycker att det är så viktigt, så de struntar i det. Ja, då kan jag nog säga hur det kommer att gå för de barnen i skolan...och i framtiden...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar