Dags för en ny trend?

Igår var Åttaåringen på kalas. En av hennes kompisar kom inte. Jag tror att det beror på att de inte har så mycket pengar och kan sällan köpa paket. Jag tycker själv att det är ett otyg att införskaffa alla dessa presenter till alla födelsedagskalas. Jag har satt en gräns vid max 100 kr per present. Hittills har jag lyckats hålla det, i åtta år. När vissa månader innehåller fyra kalas, tre månader i rad, så blir det lätt rätt mycket pengar ändå.

När vi skulle åka till kalaset igår tittade Åttaåringen på paketet vi hade med oss och sa:
- Har vi bara ett paket med oss?
- Ja, det räcker.
- Det tycker inte jag. Jag får ibland två paket.
- Ja, men det tycker jag är onödigt. Dessutom handlar det om vad som finns i paketet. Vi har ju köpt en jättebra grej.
Efter diskussion verkade ändå Åttaåringen nöjd. Vår present visade sig dessutom vara en av höjdpunkterna bland presenterna. Dessutom var det 15 barn på plats och vissa hade två paket med sig. Födelsedagsbarnet var överväldigat. Hon hade inte ens så många leksaker sedan tidigare.

När vi åkte hem diskuterade jag med Åttaåringen hur viktigt det är med presenter.
- Är det därför man träffas och har kalas?
- ...nej, egentligen inte...om det är så att någon inte kommer för att det är dyrt att köpa presenter, då vill jag ju hellre att de kommer utan present.
- Ja, precis, det vill ju jag också, men det är nog inte så roligt att komma då, när alla andra har present med sig.
- Nej, det är klart...
- Vi kanske ska börja ha fest, eller lekträffar eller vad man ska kalla det, och inte säga kalas, så att alla tycker att de måste köpa presenter, utan att de kommer ändå. Det är ju att träffas och umgås som är det som är riktigt roligt.
- Jaa..

Fast jag förstår att det är en kluven känsla.