Vi har sett Tim Burtons version av "Alice i underlandet". Åttaåringen och jag blev bjudna av vänner.
Åttaåringens kompis Anna sa att hon redan sett den. Förvånade blev vi, men det visade sig vara teateruppsättningen med Amy Diamond. Anna tyckte den var bra, men lite underlig, för man fick liksom föreställa sig att hon blev stor och liten.
- Ja, sånt är ju lättare att visa i en film, säger Åttaåringen.
Filmen var (naturligtvis) ganska udda och inte ens hälften av innehållet hade väl egentligen någon koppling till den ursprungliga Alice-boken av Lewis Carroll. Filmen var som någon form av fortsättning på boken. Kanske hade jag uppskattat filmen mer ifall jag inte kunnat boken utan och innan. Jag tyckte att filmen var bra, och emellanåt rätt skrämmande, men i övrigt var det inte så mycket att hänga i julgranen. Jag hade faktiskt förväntat mig mer av Burton. Det blev som en blandning av Harry Potter (ett sår som värker i närheten av den som skapade det) och Sagan om ringen (när arméerna slåss) på något sätt.
3D sedan. Det är ett annat ämne. Jag tror att det var två tillfällen i filmen då vi reagerade på 3D-effekterna, annars kändes det onödigt (dyrt).
Absolut bäst i filmen var i alla fall Cheshirekatten. Den var helt underbar.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Vilka premiärlejon ni är!!! Alltid först! Rekommenderar du oss att se den? /K
Ja, visst är vi! Jag tänkte att du nog skulle tycka det. Man kan ju inte tacka nej när någon vill bjuda... :-) Jag frågade Åttaåringen om hon tyckte att N skulle se den. Hon var lite fundersam, men trodde att N nog skulle gilla den ändå. Det är några läskiga figurer, men de är inte värre än vissa piratfilmer. :-)
Skicka en kommentar