Surkärringar blir vi allihopa, allihopa

Du med, och jag med.

Under min tid som vikarie pratar jag med lärarna och vi delar med oss av händelser som sker under dagarna. Vi bryr oss så mycket om eleverna/barnen och vi undrar hur det ska gå för dem. Samtidigt så undrar jag hur det ska gå för dessa lärare när flera av dem är utsatta för så pass stora påfrestningar dagligen. Hur ska de palla?

En av lärarna säger att hon har insett att hon inte går till sitt jobb med ett leende längre. Det är 2-3 elever som har gjort henne till en surkärring. En självuppfyllande profetia, på något vis, då eleverna liksom utgår från att läraren ju är en surkärring. Läraren ser på mig och säger uppgivet, men upprört;
- Varför? Varför tillåter jag att dessa ungar gör mig till en surkärring? Hur kul är det att leva så?

Det är påtagligt: de anställda i skolan, och på Fritidshemmet, som är nya har mer gnista. De som har arbetat en längre tid är mer negativt inställda till det mesta. Jag vill verkligen inte bli sån. Hur kommer det sig att det finns så många elever som blir ett helt annat barn, ett mindre tilltalande barn humörsmässigt, så snart skoltiden tar vid?