Getting medieval

På tal om hästar. Tar med mig Nioåringen och går till Kungsan för att kolla Medeltidssaker. Hittar många fina smycken - och träffar en vacker häst.

On my high horse

Nu har jag sett vårens nyheter i fem olika skobutiker/skokedjor och ALLA hyllor verkar domineras av skor som ser ut som att de hör hemma på en strippklubb eller på horor som vandrar på Amsterdams gator. Är det 50-åriga snubbar som har format vårens skomode? Det här är den mildaste variant jag har sett:
Gick Kungsgatan fram idag och såg nog de värsta exemplaren hittills, med dragkedjor och andra udda utformanden på skorna. Ändå ser de alla hyfsat lika ut: svarta, med någon kombination av remmar och breda klackar. Vad är det frågan om? Har folk klätt sina fötter så här länge och jag har helt enkelt missat det, eller vad?

This is how we do it in Sweden

Letar efter överdragsbyxor storlek större, till mig själv. Hittar inga bra. Tittar inne på sportbutiken i förorten. Där står ett par, en man och en kvinna, med sin ca 3-åriga dotter, och tittar på cyklar till barnet. En ung kvinnlig expedit kommer fram och hjälper dem. Paret pratar engelska, så då gör expediten det också. Paret ser ut att komma från Indien, eller Bangladesh-hållet. Det ser expediten också ut att göra.

Paret sätter sin dotter på en blå cykel, de tycker att den verkar bra. De verkar gilla den. De frågar efter tillbehör. Expediten visar. Sedan pekar expediten på den blå cykeln och säger:
- For boys.
Därefter pekar hon på en annan cykel och säger:
- For girls.

Paret flyttar omedelbart sin dotter till den anvisade cykeln.

Denna tingest som vi så gärna lever utan

Folk som spelar musik med mobiltelfonen på tunnelbana och buss borde bli bannlysta. Idag åkte jag tunnelbanan från förorten in till city och där satt fyra ungdomar, tre killar och en tjej ca 16 år, och en kille spelade musik så högt att de var tvungna att skrika till varandra när de skulle diskutera låtarna. Jag tog med mig Nioåringen och flyttade längre bort i vagnen. Tre dörrpar bort hördes fortfarande musiken. Dessutom var musiken av rapstuk med hårda ord. Jag hade dock tyckt att det varit rätt bra musik, om den varit lägre, så att jag slapp få ont i huvudet. Jag skrattar åt mig själv när jag tänker att alltför hög musik borde betraktas som förargelseväckande beteende.

Denna tingest som vi inte kan leva utan

Jag har aldrig ljudet påslaget på min mobil, jag tycker att det är ganska irriterande med mobilsignaler. Känner jag inte att den vibrerar, så kan jag ringa upp inom en kort stund. Under veckan har jag haft min mobiltelefon ljudlöst tillgänglig hela tiden när jag har jobbat, eftersom Nioåringen varit hemma ensam. Det blev dock snabbt så att Nioåringen ringde mig på jobbet istället, även om det blev lite väl många samtal under en dag.

Min målsättning är dock att inte ha mobiltelefonen ständigt närvarande när jag jobbar, för jag ser ingen direkt anledning till det. De som vill nå mig kan göra det när jag har rast eller när jag inte jobbar. Ingen av mina kollegor har mobilen med sig under dagen, den ligger omklädningsrummet. En av mina kollegor påpekar att det där nog är en vanesak:
- De (unga) praktikanter som kommer hit och gör sin vfu kan ju knappt släppa telefonen, de går omkring och skickar sms hela tiden. Man borde ju säga till dem egentligen, men jag glömmer hela tiden bort det.
Jag minns det där från min egen praktik. Vissa studenter kunde knappt lägga ifrån sig mobilen. Om man jobbar med människor - och i det här fallet barn - som behöver tillsyn och uppmärksamhet så tycker jag att det är ganska olämpligt att konstant ha mobilen påslagen.

Skulle jag kunna leva utan en mobiltelefon idag? Jag tror inte det.

Sova med fienden, nej, med förändring

I morse vaknade jag 04.13. Kvar i huvudet fanns bilder av en mycket livlig dröm där Musikmannen var utbytt av en annan man, en oidentifierbar man. Hela drömmen gick ut på att resa. Jag var på resande fot hela tiden, ibland med Nioåringen vid min sida, ibland med Musikmannen vid min sida, ibland med denna okända man vid min sida. Konstant i rörelse, en strävan om att komma framåt, nå någonstans, åka bil, vandra, hinna med ett flygplan, gå igenom terminaler och evinnerligt stora flygplatser.

Jag förstår att det troligtvis har med mitt nya arbete att göra. Mina drömmar brukar vara ganska lättolkade. Fast det där med mannen funderar jag över en aning.

Jag somnade om och vid 07.08 kom Nioåringen in och la sig intill mig. Hon var en aning moloken. Hon hade drömt om Lorena, kompisen som flyttat från stan och som Nioåringen har mer sporadisk kontakt med nu. Nioåringen saknar kompisen. I drömmen skulle Lorena komma och hälsa på i Nioåringens skola, men besöket blev aldrig av. I drömmen hade sedan Lorena blivit ubytt av Nadya och Heaven, de två flickor som Nioåringen leker mest med i skolan. Nioåringen kände sig en aning skuldtyngd av detta. Så vi pratade om det, att det var en sorts naturlig förändring.

Tipping point

Läser en intervju med Bo Malmberg i Lärarnas tidning nr 6/10 med rubriken "Ökad konkurrens gav ojämn kvalitet", där det - ännu en gång - diskuteras om det fria skolvalet ligger bakom försämrade skolresultat. Bo Malmberg ska leda arbetet med en kulturgografisk studie för att ta reda på om så är fallet. Han konstaterar i intervjun att det verkar som att det fria skolvalet ligger bakom skolors resultat.

Well, duuh.

Det finns visst forskning från USA som visar att när andelen elever från socioekonomiskt mer utsatta frupper blir 50% eller mer i en skola så nås "the tipping point" och resultaten försämras.

Well, duuh.

Här ute i förorten räknas vi väl alla mer eller mindre som socioekonomisk utsatta grupper, men jag har ju sett - under praktik, arbete och i Nioåringens skola - att det finns en brytpunkt. När föräldrar som bryr sig om sina barns utbildning plockar sina barn ur skolan, så kommer det tillslut till en punkt där resultaten inte verkar kunna förbättras. Handlar det om att det inte är tillräckligt många svenskar i en klass? Jag brukade tro det. Jag tror dock att det handlar mer om att det finns tillräckligt många elever som vet hur man beter sig som folk, kan följa reglerna i skolan och - framför allt - kan visa och känna empati.

Stämningar borde hagla

Jag läser ett kort inlägg i Metro där det står att en man i 70-årsåldern i Jämtland döms till böter för att han har förolämpat en annan man genom att kalla honom svartskalle. What gives? Googlar, men hittar inte mer än detta, där det står ungefär samma sak. Jag visste inte ens att det var en möjlighet att få böter för det. Så "Svennedjävel" borde ju ge samma sak då, eller några andra uttryck. Det är väl tur att barn i skolan inte är gamla nog att bli fällda att betala böter för sånt.

Dreamweaver

Jag blir sittande och tänker ett tag efter att jag har läst Annika Norlins krönika i City (8/4, sid 14). Fantiserar verkligen människor så som Annika gör? Jag minns att jag gjorde det när jag var i 15-25-årsåldern, men aldrig längre. Kanske ska jag säga inte sedan jag fick barn. Sedan dess finns det inte utrymme för en överflödig tanke. Reflektion är dyrbar tid, den spenderar jag inte på fantasier där jag sätter mig själv i fokus. Fast det kanske jag borde.

Andra sidan av ett perspektiv

Första veckan på nya jobbet på förskolan. Nioåringen har påsklov och skulle mest vara på Fritids, men blev sjuk i helgen när hon besökte Pappan. Så det har varit ett enda pusslande i några dagar nu. Nioåringen har klarat sig hemma i flera timmar åt gången. Morfar har också fått hjälpa till några timmar. Det är sånt här som gjorde att jag valde ett jobb nära mitt hem, så att jag finns fem minuter bort.

Själv har jag börjat lära känna barnen och föräldrarna till dessa. Treåringarna har konstaterat att jag har en stoor rumpa, vilken jag bekräftade och sedan var det avdramatiserat. Vi har haft föräldramöte och det är verkligen intressant att nu stå på den "andra sidan" och se på situationen ur pedagogens ögon. En kollega berättade om en förälder som är väldigt petig med vissa saker och jag sa ingenting, men kände igen mig på pricken. Sån var jag också som förälder med min unge på förskolan/dagis.

På väg hem passerade jag min hyresvärds representant i området. Han stod och sopade grus. Intill honom stod två barn, ca 6-7 år, som han pratade med. I förbifarten hörde jag bara bitar ur deras samtal, men dessa bitar var oroande. Barnen frågar något om garagen vi har i huset. Mannen säger:
- Ja, men det finns ju de som inte vill leva längre också. De stänger in sig i garaget med bilen och så gasar de ihjäl sig, så ibland måste man öppna och se efter där inne.
Barnen ser förvirrat och oförstående på varandra med gapande munnar och förblir sedan tysta. Undrar just om mannen och barnen var välbekanta eller inte. Oavsett så kändes det olämpligt att informera barnen om detta.