Det stora i det lilla

När vi såg Pirates 4 på bio så grät Tioåringen en gång. Hon gnydde av empati. Det var en kort scen där Kapten Svartskäggs kock sätts i en båt och råkar sedan illa ut. En ensam, relativt oskyldig, man i en utsatt situation.

Detsamma sker när Stenmark slår Limpar i Mästarnas mästare i finalen i SVT. Stackars Limpar måste börja om och börja om och kommer ingen vart. Makalösa Stenmark tar sig starkt framåt. Först skrattar Tioåringen åt utvecklingen, men inom kort sitter hon med tårar i ögonen och vill knappt se, för hon mår så dåligt för Limpar.

Det är lättare att se stora krig där massor dör, än enskilda personer som lider för då kommer det för nära och påverkar för tydligt.

Så är det ju. Det är därför det knappt går in i skallen att folk lider när t ex Aktuellt visar vad som sker i något krig i världen. Far, far away. Far, far too distant. Jag kan inte känna empati. Jag kan byta kanal.

Min dag

Dagen började med ett vackert halsband, inköpt och inslaget av Tioåringen. Därefter shoppade vi kläder och skor. Sedan mat och bio tillsammans. Pirates 4. Det var bara två scener som var ordentligt läbbiga, tyckte Tioåringen, och då hade hon blundat. En skön dag.

Grattis alla mammor!

Ur någon annans perspektiv

Tioåringens lilla kusin Kanel ska sova över hos oss. Sedan ska Kanel och Tioåringen åka med min mamma till Eskilstuna zoo. Lilla Kanel är ledsen på kvällen när hon ska sova. Jag håller mig från att erbjuda henne att ringa sin mamma. Vi tröstar och det går bra, de somnar. Dagen efter frågar jag Tioåringen om hon hade kunnat vara lika tapper om det hade varit tvärtom; om hon hade sovit över hemma hos Kanel och blivit ledsen.
- Ja, det tror jag.
- Utan att ringa mig alltså, precis som Kanel.
- Jaha, nej...

Just a wee bit full of themselves

Släktingarna från USA är på besök. Läs: en man i min pappas ålder som också är min pappas sjumänning är i stan, och han har med sig sin girlfriend. De har sett Vasamuseet och gått runt i stan. Nu har jag ordnat med middag på restaurant med dem. The girlfriend kläcker ur sig:
- Hur kommer det sig att ni så många spiror och kupoler på taken i Stockholm? Vad kommer det ifrån?
Vad då, tänker jag, det har vi väl inte. Sedan tittar jag mig omkring, och det har vi visst. Bara på stadshuset är det ju flera:

Ja, hur kommer det sig? The girlfriend hävdar att det måste vara ryskinspirerat. Min pappa hävdar att det väl bara var på modet då, för ca hundra år sedan, när husen byggdes. Whatever. Känner jag.

I övrigt pratar amerikerna mer än de lyssnar. Som de flesta amerikaner jag känner. Fast jag tycker att det är trevligt. De konstaterar att vi inte har behövt lägga så mycket pengar på krig genom åren. Sedan undrar de om taxichaufförer är rika. Eftersom flera av dem kör Mercedes.

Okej, jag fattar

Jag tittar på hur min unge beter sig. Hon kan inte behålla fokus på något. När hon ska städa det vill säga. Hon börjar plocka kläder i ett rum, går till ett annat och sitter plötsligt med mobilen i handen. Jag påpekar detta, och hon börjar plocka ihop sina saker som är spridda över vardagsrummet, men strax därpå finner jag henne framför TVn. Jag uppmanar henne att packa upp väskan med rester av matsäcken hon hade med sig under dagen. Sedan tar det henne 45 minuter att städa bort frukosten som jag lämnade henne med i morse (och som ännu står kvar kl 18 på kvällen, när jag kommer hem). Sedan är det för sent att städa resten, det får hon göra imorgon. Jag uppmanar henne att gå och duscha. Det tar henne nästan en halvtimme. När hon kommer ut blir uppgiften att ta på sig pyjamas, ta fram kläder till imorgon, samt packa skolväskan med det hon ska ha med sig. Jag ber henne låta mig läsa färdigt ett mail och besvara det, och inte ställa några frågor till mig under tiden. Jag hinner inte läsa färdigt hela (det är visserligen ganska långt), förrän hon har ställt tre frågor och mitt fokus är splittrat.

Hon slänger kläder över golvet i sitt rum och i vardagsrummet, hon sitter med sitt dsi och framför TVn i timtal i sträck, hon sprider sina pryttlar över hela vardagsrumsbordet, två sidobord, köksbordet, sitt eget skrivbord samt sitt datorbord. Hon har försökt ta över mitt datorbord också, men det lyckas jag rensa. Endast mitt rum (min säng) är helt fredad. Vad är skillnad från denna tioåring och en trettonåring, eller en sjuttonåring, tänker jag. Är det tio år till av detta som jag har att se fram emot? Allt jag vill är att gå och gömma mig. Jag orkar inte städa varje dag. Jag orkar knappt ens komma hem. Jag har provat att låta hennes saker ligga framme i veckor, utan att säga något, för att se om hon bryr sig och plockar bort dem. Icke. Och någon undrar varför jag inte har någon karl. Jag har gjort dessa procedurer med karlar förr också. I don´t need it, I wouldn´t survive it. Vad hjälper? Jag vet inte. Min pedagogiska sida räcker knappt till i alla fall.

Vad jag dock vet är att jag begriper hur min mamma hade det. Jag tror mig förstå till fullo hur det var, fast snäppet värre då hon ju även hade Pingu emellanåt. Jag kan än idag förnimma känslan jag fick från min mamma via telefonen på hennes jobb när jag som ca åttaåring ringde och grät för att Pingu slogs med mig, och det var kanske det sjunde samtalet den dagen. Hon var trött på oss, på mig, less ända in i benmärgen. Och det är ju där det blir fel. Som barn vill man bara ha kärlek, och den ska vara villkorslös och finnas i alla lägen, men som ensamstående vuxen kan man inte alltid ge den. Hur kan man låta barn vara ensamma hemma? Har jag undrat. Nu vet jag att man nog gör det för att man måste. Jag gör det för att jag måste. Jag slår knut på mig själv för att inte göra det, och garderar med att alltid vara tillgänglig via telefon, men likväl skulle livet vara bra mycket mer komplicerat om Tioåringen inte klarade sig några timmar på egen hand. När jag sedan hör släktingar som berättar om hur de var hemma ensamma och stekte pannkakor vid sex års ålder, ja, då undrar jag så klart. Jag undrar vad jag gör för fel, jag undrar hur jag ska kunna prioritera om, jag undrar hur jag ska kunna vara en bättre mamma, jag undrar hur jag ska överleva, hur jag någonsin ska kunna ha ett liv.

Sedan tittar jag på hur jag själv beter mig. När jag ska städa det vill säga. Jag börjar med att diska, men kommer på att tvätten behöver köras, så jag avbryter och laddar tvättmaskinen, sedan passerar jag toan och ser att handfatet är skitigt, så jag tvättar av det. Då ser jag att det är grus över hela hallgolvet, så jag sopar upp det. Då märker jag att mobiltelefonen är oladdad, så jag sätter den på läddning. Då märker jag att torr tvätt behöver vikas, så jag gör det. När jag ska hänga upp nya handdukar i köket så ser jag att jag visst håller på och diskar. Så jag fokuserar och gör klart disken. Sedan kastar jag soporna, dammsuger, fyller på mat till djuren, rättar till kuddarna i soffan...och avslutar med att titta på allt damm som täcker fönsterbrädorna och det som står på dem. Jag ignorerar det och slår på TVn.

I am (hardly) only human.

Ett är säkert: när en mamma på förskolan berättar att hon väntar sitt femte barn då tänker jag att det nog är bra att vi är olika här i världen. Jag är nog egentligen inte lämpad att ha ens ett.

Nagelbitare

Ja, eller snarare tumklämmare kanske... Tioåringen satt och höll tummarna så hårt att alla fingrar vitnade vid utdelningen av röstpoäng under Eurovision song contest igår. Efter lång diskussion om tiden så fick hon vara uppe ända till slutet. Tur var väl det, så hon fick sova av sig besvikelsen och ilskan sedan, så jag slapp den idag. Hon svor och grät och visade TVn fingret när Azerbaijan vann istället för Sverige. Snörpligast var väl att Italien fick de allra allra sista poängen och då gick om Sverige det sista som skedde. Flera av representanterna som läste upp ländernas poäng verkade ha svårt att uttala A-landet. Tioåringen skrek:
- Säg SWEDEN, det är inte svårt alls att uttala!

Miss Understood

Jag hör på radion hur Carin Jämtin uttrycker att hon nu lärt sig att hon inte bör uttala sig om saker som att göra Eid till en helgdag. Mest nedstämd verkar hon vara över att hon fått så många negativa kommentarer och reaktioner kring islam. Jahaa, men vi förknippar ju Eid med islam, så då blir det ju det man pratar om, liksom...

Det hade varit en aning rimligare om någon hade föreslagit att vi skulle göra den finländska nationaldagen till helgdag, eller kanske den norska nationaldagen. Det skulle vara rimligare, men ändå orimligt. Och någon hade då säkert kommenterat det hela med "finndjävlar" eller "satans norrbaggar". Inte jag dock, men säkert någon.

När det var Eid har jag och mina kollegor på förskolan diskuterat det där med olika helgdagar, och vilka dagar som vi uppmärksammar på förskolan. Vi uppmärksammar t ex Lucia med ett tåg av lussande barn. Flera föräldrar frågade vilket datum det var. (Nej, det var inte svenska föräldrar som frågade det.) I personalen kom vi fram till att vi är en svensk förskola, så vi uppmärksammar de svenska högtiderna. Med det inte sagt att vi ignorerar de utländska, nej, vi är mycket intresserade att få veta mer om dem genom föräldrarna, men det är inte något vi kommer att lära barnen om. För mig är det sunt förnuft. Om jag bodde i, tjaa, låt säga Iran, Argentina, Eritrea, Sri Lanka eller något annat land, så inte tusan skulle jag förvänta mig att de skulle göra nationella helgdagar av de dagar som vi firar i Sverige, och inte skulle jag förvänta mig att folket där skulle veta hur jag är van att fira vissa dagar. Jag skulle snarare tycka att det är självklart att de ville upprätthålla sina traditioner - på samma sätt som jag som utlandssvensk i så fall skulle göra mitt bästa för att upprätthålla de svenska traditioner jag ville behålla.

Varför försöker många svenskar att totalt utplåna svenskheten, det som är gamla traditioner? Okej om man inte vill leva efter dem längre, men det är inte samma sak som att låta "främmande" traditioner ta deras plats. Är vi verkligen ett så pass självutplånande folk, som vill anpassa oss till andra kulturer och vara till lags i så stor utsträckning?

Shake it

Fastnar vid ett avsnitt av South Park. Hela programmet handlar om en talande manick som man (kvinnor) ska röra. Det ser ut som en hantel, but works like giving a handjob. Helt stört program, fast det är ju SP nästan alltid.

Så Ellen och inser att det är en manick som existerar! Den finns att köpa via Tvins Shake a weight.

Alltså, hur tänkte skaparna av den?

På andra sidan bordet

Utvecklingssamtal hela veckan lång. Jag är helt slut när jag kommer hem. Jag är torr i munnen och tom i huvudet. Jag somnar på soffan efter middagen. Kan inte röra mig. Det tar på krafterna att möta föräldrarna i djupa diskussioner. Jag vill göra mitt allra bästa i mötet med föräldrarna på förskolan. Jag vill aldrig bli en sån personal som jag ofta möttes av när min dotter gick på förskolan. Jag vill vara en engagerad pedagog; personlig med inte privat. Jag vill betrakta barnen, utan att tolka dem. Jag vill se deras sanna jag, utan att diagnostisera dem. Jag tror att jag lyckas bra. Alla verkar nöjda, och tycker att jag möter deras barn på barnens nivå.

Så sitter jag plötsligt där med ett samtal som är livsnödvändigt för en förälder, där jag är livslinan till information och råd om hur de ska göra för barnets bästa. Det vuxna förhållandet har spruckit och hela livet vänts upp och ned. Det är tårar och det är anklagelser. Det är baktalande och det är oro. Jag ser mig själv (för snart tio år sedan) i dem. Framför allt ser jag sorgen i barnet, så som jag minns den i mitt eget barn. Jag vägrar välja sida, båda föräldrarna är lika kompetenta när det kommer till barnet. Jag ger praktiska råd, jag uppmuntrar och jag försäkrar. Jag rekommenderar familjerådgivning. Fast jag vet att det nog inte ger så mycket. Been there, done that.

Better safe than sorry

Är hemma med Tioåringen idag. Skulle på läkarbesök, för den evigt pågående hostan. Började dagen med ett peppsnack inför att hon någon gång skulle våga ta sänkan. Det lär aldrig ske. Undrar hur länge hon kan klara sig utan att ta det. Jag berättade hur det gått till den senaste gången jag tog blodprovet och hon lät lite gladare. Sedan pratade vi om hennes minnen av blodprov (enligt henne är ett blodprov även ett stick i fingret). Hon berättade vad hon mindes - tre tillfällen från de senaste fem åren - och sedan la jag till mina minnen från dessa stunder, så att hon fick en (annan) klarare bild av hur det gått till. Hon vill gärna göra det mer dramatiskt än det varit, för att göra det hemskare. Vilket jag kan förstå. Been there, done that. Vi enades om att det hemskaste minnet var när hon var ungefär fem år och jag och två sköterskor fick tvångshålla henne och ta sänkan. Det är en av mina hemskaste stunder i livet. Vissa saker kan man dock diskutera till tidens ände; de måste ändå göras.

Läkaren idag gav standardsvaret: "Hostan är nog virus, det går nog över". Standardprovet, för att utesluta bakterier, skulle ändå tas. Förra gången var det i näsan, denna gång skulle det tas från svalget.
- Svalget? sa Tioåringen med darr i rösten.
Jag övertygade henne om att det inte var värre än i näsan (vilket jag senare skulle kallas lögnare för att ha gjort). Sköterskan lyckas ta svalgprovet innan Tioåringen skrek högt och slet ut topsstickan ur munnen. Gråtande och hackande satt hon sedan och såg anklagande på oss.
- Du var jätteduktig, sa sköterskan utan att titta på vad hon gjorde och tappade svalgprovet på golvet. Sedan väntade vi medan sköterskan ringde en kollega och slutligen labbet för att höra om provet skulle vara okej fastän det vidrört golvet. Tydligen skulle det funka ändå, så vi fick gå. Inte för att vi skulle ha lyckats få ett nytt svalgprov ur Tioåringen ändå, så inte vet jag vad vi satt där och väntade på. Tioåringen hann i alla fall varva ned, och anklaga mig för att ljuga.

Gone with the wind

Det gick inte att ungå rapporteringen om Usama bin Ladins bortgång. Det fanns i alla medier, överallt, inklusive mina kollegors läppar. Efter några timmar input slog jag dövörat till. Det sista jag hörde var att de skulle identifiera den döde. Idag läser jag i Metro:

"Bilderna på den skjutne Usama bin Ladin kan förbli en hemlighet. På grund av kroppens skick på bilderna är det inte säkert att den amerikanska militären släpper bilderna. De beskrevs som "ohyggliga" av en representant för Vita huset på en presskonferens igår kväll. Man bekräftade även att terroristledaren var obeväpnad när han sköts.
- Usama var inte beväpnad, men han försökte försvara sig.
Usama bin Ladin identifierades av sin hustru, med hjälp av fotografier och slutligen med DNA-test till "99,9 procents säkerhet". Hans kropp begravdes sedan till sjöss i Arabiska havet, från hangarfartyget USS CArl Vinson."

Det hela låter som en "Sopa-under-mattan-operation" à la JFK...

Vad kom först; lammet eller ägget?

Vi får lamm till påsklunch på jobbet. Jag kan tycka att det är ganska gott med lamm, men det här är segt och gummiaktigt. Barnen kan inte tugga det. De flesta maler det i munnen ett tag och spottar sedan ut det. Ingen är särskilt van att äta lamm, tror jag. Min kollega vågar inte ens berätta att vi äter lamm (det söta ulliga som vi sjunger om varje dag), utan säger att det är kyckling. Vilket inte gör det hela bättre.

Jag har aldrig ätit lamm hemma. Jag minns inte att jag någonsin åt det som barn heller. Första gången jag minns att jag åt lamm var som ung vuxen, i Frankrike. Lamm är inte en måltid som är påsktradition i mitt liv.

En kompis med spanskt/italienskt påbrå säger att det är en vanlig rätt hemma hos dem. Han undrar istället när vi började ha godisfyllda ägg som tradition i Sverige. Ja, inte vet jag, men det borde ju ha kommit mer och mer under 70-talet. Mina föräldrars generation fick inte godisägg i alla fall. Och just den traditionen borde inte komma från USA, de brukar ju köra med korgar med godis. Fast de har ju å andra sidan en KANIN som lämnar ägg efter sig. Vilken pårökt hippie kom på den idén?

Borta är traditionen är äta riktiga (höns) ägg och måla dem. Eller nästan borta är det i alla fall. Barnen vet inte hur man gör längre.