Better safe than sorry

Är hemma med Tioåringen idag. Skulle på läkarbesök, för den evigt pågående hostan. Började dagen med ett peppsnack inför att hon någon gång skulle våga ta sänkan. Det lär aldrig ske. Undrar hur länge hon kan klara sig utan att ta det. Jag berättade hur det gått till den senaste gången jag tog blodprovet och hon lät lite gladare. Sedan pratade vi om hennes minnen av blodprov (enligt henne är ett blodprov även ett stick i fingret). Hon berättade vad hon mindes - tre tillfällen från de senaste fem åren - och sedan la jag till mina minnen från dessa stunder, så att hon fick en (annan) klarare bild av hur det gått till. Hon vill gärna göra det mer dramatiskt än det varit, för att göra det hemskare. Vilket jag kan förstå. Been there, done that. Vi enades om att det hemskaste minnet var när hon var ungefär fem år och jag och två sköterskor fick tvångshålla henne och ta sänkan. Det är en av mina hemskaste stunder i livet. Vissa saker kan man dock diskutera till tidens ände; de måste ändå göras.

Läkaren idag gav standardsvaret: "Hostan är nog virus, det går nog över". Standardprovet, för att utesluta bakterier, skulle ändå tas. Förra gången var det i näsan, denna gång skulle det tas från svalget.
- Svalget? sa Tioåringen med darr i rösten.
Jag övertygade henne om att det inte var värre än i näsan (vilket jag senare skulle kallas lögnare för att ha gjort). Sköterskan lyckas ta svalgprovet innan Tioåringen skrek högt och slet ut topsstickan ur munnen. Gråtande och hackande satt hon sedan och såg anklagande på oss.
- Du var jätteduktig, sa sköterskan utan att titta på vad hon gjorde och tappade svalgprovet på golvet. Sedan väntade vi medan sköterskan ringde en kollega och slutligen labbet för att höra om provet skulle vara okej fastän det vidrört golvet. Tydligen skulle det funka ändå, så vi fick gå. Inte för att vi skulle ha lyckats få ett nytt svalgprov ur Tioåringen ändå, så inte vet jag vad vi satt där och väntade på. Tioåringen hann i alla fall varva ned, och anklaga mig för att ljuga.