Okej, jag fattar

Jag tittar på hur min unge beter sig. Hon kan inte behålla fokus på något. När hon ska städa det vill säga. Hon börjar plocka kläder i ett rum, går till ett annat och sitter plötsligt med mobilen i handen. Jag påpekar detta, och hon börjar plocka ihop sina saker som är spridda över vardagsrummet, men strax därpå finner jag henne framför TVn. Jag uppmanar henne att packa upp väskan med rester av matsäcken hon hade med sig under dagen. Sedan tar det henne 45 minuter att städa bort frukosten som jag lämnade henne med i morse (och som ännu står kvar kl 18 på kvällen, när jag kommer hem). Sedan är det för sent att städa resten, det får hon göra imorgon. Jag uppmanar henne att gå och duscha. Det tar henne nästan en halvtimme. När hon kommer ut blir uppgiften att ta på sig pyjamas, ta fram kläder till imorgon, samt packa skolväskan med det hon ska ha med sig. Jag ber henne låta mig läsa färdigt ett mail och besvara det, och inte ställa några frågor till mig under tiden. Jag hinner inte läsa färdigt hela (det är visserligen ganska långt), förrän hon har ställt tre frågor och mitt fokus är splittrat.

Hon slänger kläder över golvet i sitt rum och i vardagsrummet, hon sitter med sitt dsi och framför TVn i timtal i sträck, hon sprider sina pryttlar över hela vardagsrumsbordet, två sidobord, köksbordet, sitt eget skrivbord samt sitt datorbord. Hon har försökt ta över mitt datorbord också, men det lyckas jag rensa. Endast mitt rum (min säng) är helt fredad. Vad är skillnad från denna tioåring och en trettonåring, eller en sjuttonåring, tänker jag. Är det tio år till av detta som jag har att se fram emot? Allt jag vill är att gå och gömma mig. Jag orkar inte städa varje dag. Jag orkar knappt ens komma hem. Jag har provat att låta hennes saker ligga framme i veckor, utan att säga något, för att se om hon bryr sig och plockar bort dem. Icke. Och någon undrar varför jag inte har någon karl. Jag har gjort dessa procedurer med karlar förr också. I don´t need it, I wouldn´t survive it. Vad hjälper? Jag vet inte. Min pedagogiska sida räcker knappt till i alla fall.

Vad jag dock vet är att jag begriper hur min mamma hade det. Jag tror mig förstå till fullo hur det var, fast snäppet värre då hon ju även hade Pingu emellanåt. Jag kan än idag förnimma känslan jag fick från min mamma via telefonen på hennes jobb när jag som ca åttaåring ringde och grät för att Pingu slogs med mig, och det var kanske det sjunde samtalet den dagen. Hon var trött på oss, på mig, less ända in i benmärgen. Och det är ju där det blir fel. Som barn vill man bara ha kärlek, och den ska vara villkorslös och finnas i alla lägen, men som ensamstående vuxen kan man inte alltid ge den. Hur kan man låta barn vara ensamma hemma? Har jag undrat. Nu vet jag att man nog gör det för att man måste. Jag gör det för att jag måste. Jag slår knut på mig själv för att inte göra det, och garderar med att alltid vara tillgänglig via telefon, men likväl skulle livet vara bra mycket mer komplicerat om Tioåringen inte klarade sig några timmar på egen hand. När jag sedan hör släktingar som berättar om hur de var hemma ensamma och stekte pannkakor vid sex års ålder, ja, då undrar jag så klart. Jag undrar vad jag gör för fel, jag undrar hur jag ska kunna prioritera om, jag undrar hur jag ska kunna vara en bättre mamma, jag undrar hur jag ska överleva, hur jag någonsin ska kunna ha ett liv.

Sedan tittar jag på hur jag själv beter mig. När jag ska städa det vill säga. Jag börjar med att diska, men kommer på att tvätten behöver köras, så jag avbryter och laddar tvättmaskinen, sedan passerar jag toan och ser att handfatet är skitigt, så jag tvättar av det. Då ser jag att det är grus över hela hallgolvet, så jag sopar upp det. Då märker jag att mobiltelefonen är oladdad, så jag sätter den på läddning. Då märker jag att torr tvätt behöver vikas, så jag gör det. När jag ska hänga upp nya handdukar i köket så ser jag att jag visst håller på och diskar. Så jag fokuserar och gör klart disken. Sedan kastar jag soporna, dammsuger, fyller på mat till djuren, rättar till kuddarna i soffan...och avslutar med att titta på allt damm som täcker fönsterbrädorna och det som står på dem. Jag ignorerar det och slår på TVn.

I am (hardly) only human.

Ett är säkert: när en mamma på förskolan berättar att hon väntar sitt femte barn då tänker jag att det nog är bra att vi är olika här i världen. Jag är nog egentligen inte lämpad att ha ens ett.