Utvecklingssamtal hela veckan lång. Jag är helt slut när jag kommer hem. Jag är torr i munnen och tom i huvudet. Jag somnar på soffan efter middagen. Kan inte röra mig. Det tar på krafterna att möta föräldrarna i djupa diskussioner. Jag vill göra mitt allra bästa i mötet med föräldrarna på förskolan. Jag vill aldrig bli en sån personal som jag ofta möttes av när min dotter gick på förskolan. Jag vill vara en engagerad pedagog; personlig med inte privat. Jag vill betrakta barnen, utan att tolka dem. Jag vill se deras sanna jag, utan att diagnostisera dem. Jag tror att jag lyckas bra. Alla verkar nöjda, och tycker att jag möter deras barn på barnens nivå.
Så sitter jag plötsligt där med ett samtal som är livsnödvändigt för en förälder, där jag är livslinan till information och råd om hur de ska göra för barnets bästa. Det vuxna förhållandet har spruckit och hela livet vänts upp och ned. Det är tårar och det är anklagelser. Det är baktalande och det är oro. Jag ser mig själv (för snart tio år sedan) i dem. Framför allt ser jag sorgen i barnet, så som jag minns den i mitt eget barn. Jag vägrar välja sida, båda föräldrarna är lika kompetenta när det kommer till barnet. Jag ger praktiska råd, jag uppmuntrar och jag försäkrar. Jag rekommenderar familjerådgivning. Fast jag vet att det nog inte ger så mycket. Been there, done that.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar