Moving on...

...to greener pastures. I bid you adieu.

Fortsättning följer här.

While we´re on the topic...

...of vampires.

"Min barnvakt är en vampyr" heter en serie som rullar på Disney Channel ca kl 20 på vardagar. Tioåringen har sett något avsnitt, men tycker att den är en aning läskig ibland, så hon byter kanal. Visst, hon är av den hariga sorten, men när en 2-åring och en 4-åring på förskolan där jag jobbar berättar att de tittar på serien då finner jag det ganska magstarkt.

När Sally mötte Harry

Jag har inte följt med i hela Twilight-hysterin. Jag minns att min kompis Smilla gav mig första boken att läsa för några år sedan, men jag gjorde det aldrig, utan återlämnade den oläst. (Precis som jag aldrig hängde på the Potter Hype, and probably never will).

Så rullade "Twilight" på TV häromdagen. Jag spelade in den - och nu har jag sett den fyra gånger. Den är helt underbar. Eller nej. Det är något lockande över den, något som jag inte riktigt kan sätta ord på. Jag får den där magkänslan som jag hade under de sena tonåren, det där romantiska skimret, vemodet, naiviteten, känslan av odödlighet. Jag inser att jag har saknat den känslan. Varför utsätter jag mig inte för den känslan längre? Är det för att det är jobbigt att utsättas för de känslorna när det aldrig blir något mer av det; jag har ingen partner som jag kan slösa mina känslor på. Antagligen. Nu ska jag läsa boken också i alla fall.

Hallåan på TV sa att "Twilight" från början i Sverige kanske skulle ha hetat "När Bella mötte Edward". Tur att det inte blev så då.

Nu har jag sett "New moon" och "The Eclipse" också. Fast de var inte alls lika bra. Är Robert Pattinson snygg? Nae, han är typ fulsnygg. Han har drag av Elvis Presley på något sätt.

Dagens bästa

Jag lånade Pingus sexåriga dotter Kanel ett dygn och tillsammans med Tioåringen gav vi oss in till stan för att hitta en julklapp till Kanels lillebror. Lilla Kanel ville ha allt hon kunde se.
- Kanel vill ha! sa hon pekandes på det mesta, såg ynklig ut och plirade på mig med ögon à la Mästerkatten i Shrek.
Hon fick välja en liten och billig Pet shop figur. Då tittade hon på den enorma hyllan på BR, fullproppad med Pet shops figurer och tillbehör, och slog ut med armarna och sa:
- Jag önskar att du kunde köpa aaalllaaa de här sakerna!!
- Men, du skulle ju aldrig kunna leka med alla de här sakerna ändå, hur skulle du ha tid att hinna leka med allt...?
- Men, jag är bara sex år, jag har jättemycket tid på mig att göra det!

Sedan kämpade vi oss fram i snöslasket och bänkade oss högst upp i Konserthuset för Barnens julkonsert . Barnen var en aning tveksamma först, men det var en jättebra konsert!

My compliments to the chef

Middag på restaurant Kamarina på söder. Ett gammalt favoritställe som jag återkommer till någon gång emellanåt. Det var makalöst god mat och sällskapet var mycket trevligt.

Back to the roots

Vi missade Prinsessan Mononoke på bio, men det var nog lika bra, för den verkar ganska blodig. Bättre att se den hemma, där jag kan prata mer med Tioåringen. Nu har vi i alla fall besökt Tioåringens kompis i Uppsala och då sett Lånaren Arrietty. Det var en väldigt fin film, i stil med Totoro.

Pennies in my pocket

- Känner du någon i Ukraina?
- Inte vad jag vet.
- Du känner ju alla möjliga folk, så någon borde du väl kunna skaka fram, någon som vill hyra ut ett rum åt oss...

Pingu och hans kompis ska åka till Kiev för fotbolls VM nästa år. När de först bokade hotellrum (i samma veva som det blev känt att lag skulle spela där) så skulle ett rum kosta strax över 3000 kronor för X antal dagar. Sedan meddelade hotellet plötsligt att de inte kunde bekräfta rummet. Och om de nu ville boka det så skulle det kosta nära 36000 kronor för samma period. Enligt en salongsberusad Pingu i alla fall.

Kanske jag faktiskt kan skaka fram någon...

Stjärna som stjärna

Tea Stjärne i årets julkalender är störtskön. Jag tänker att Tioåringen skulle kunnat ha gjort den rollen, men sedan tänker jag nej, Tioåringen har en kompis som skulle ha platsat som hand i handske i den rollen. Tea gör rollen galant. Jag gillar att det är svenskt och lite ålderdomligt stuk på kalendern. Den känns geniunt svensk, med allt vad det innebär (både positivt och negativt). Elisabet Carlsson är också klockren som Gerda. Hennes dialekt är så skön. Gerda är ganska lik Lina i Emil i Lönneberga, tycker jag. Annars fastnar jag vid Maria Kim som smyger omkring som en slingrande orm, så sval och lismande.

The beaty of a box

Plötsligt har jag ett gäng med kanaler i TV-boxen från Canal+. Inte för att vi tittar mer på TV för det. Däremot upptäcker jag några serier som jag väldigt gärna ser på, så jag ställer in inspelning för den kommande veckan. Nästa dag har dock kanalerna försvunnit. Jahapp, tänker jag, men inspelningen ligger kvar. Vad händer då? Jo, boxen är fortfarande länkad till de programmen på de kanalerna, fastän jag inte kan se dem bland mina kanaler, så de spelas sedan in ändå. Tjoho! Så fick jag se sista säsongen av "Entourage" i alla fall. Den serien är som "Sex and the city" fast den utspelas från andra planhalvan, så att säga.

Brasklapp

Om det braskar när Anders har namnsdag så blir det kallt och vitt till jul. Om det slaskar när Anders har namnsdag så blir det slask till jul. Är det inte så man säger? Om det är +10 grader ute och varken blött och vitt på marken då? Blir det ingen jul alls då?

Same, same or...?

I flera år har jag hittat inspiration och tips på lektion.se, där folk kan lägga in sina egna lektioner. Nu har det kommit en ny sida, som en kille startat för att han inte hittade något liknande. Då har han nog inte letat tillräckligt bra, tänker jag. Fast han kanske menar att det är just fokus på Lgr11 som gör skillnaden. Lektioner med Lgr11 i fokus kan ju dock även finnas även på lektion.se...

En go gubbe

Jag gillar verkligen Lasse Kronér. Han är så skön. Inte gillar jag honom mindre för det här inte.

Diskriminerande

Vad trist det är att försöka boka en resa för EN vuxen och ett barn. Att lägga till barnet är ju inga problem, men att ta bort en vuxen från det obligatoriska paret, det är i princip omöjligt vilken sorts resa det än gäller. Ibland önskar jag att jag hade en uppblåsbar docka som kunde agera min partner.

Looking for trouble

Min mamma är galet upprörd. Hennes sambo är lika upprörd han. Hon håller två papper i sin hand. Hon ger mig ett i taget och säger:
- Läs det här, sedan läser du det här.
Den första lappen ser ut som att det är rivet från ett företagsblock och logon till företaget står längst ned, det är Rix fm. Det står något om spela musik på natten och är undertecknat Grannen. Jaha, tänker jag och lämnar lappen vidare till min ex-svägerska. Sedan läser jag nästa lapp. Där han min mamma skrivit ett långt och arg brev till sina grannar där hon förklarar att hon tycker att det är fegt att inte skriva sitt namn, och att hon minsann inte alls spelar musik på natten. Det sista brevet har hon hängt upp i porten, efter att hon ringt på hos flera grannar och frågat om det var någon av dem som klagat. Det kopplar inte i mitt huvud först. Sedan inser jag att hon menar allvar. Jag ber att få titta på den första lappen igen. Sedan säger jag lugnt:
- Men det här är ju en reklamlapp. De försöker väl vara smålustiga och vill bli uppmärksammade, så att man lyssnar på dem.
Det blir helt tyst kring bordet. Min mammas sambo ifrågasätter det hela starkt och gnuggar på texten på pappret. Några timmar senare kan min mamma skratta åt det hela. Men hon kommer ändå att höra av sig till Rix fm. No doubt, tänker jag. Det visar sig att det är fler som har hört av sig, och radiokanalen har bett om ursäkt. Fast hur ska alla de som inte har internet (som min mamma t ex) kunna läsa den ursäkten då..?

Sedan tänker jag: om det varit jag. Om jag hade fått den lappen i min hand. Vad hade jag gjort? Jag hade granskat den, sett den färgglada logon, fattat meddelandet, och kastat den i soporna. Om jag inte hade varit inställd på att folk omkring mig är fientligt inställda mot mig, att det finns alltid ett hot i min omgivning som jag måste försvara mig emot. Då hade jag vänt taggarna utåt och blivit arg. Jag tackar min lyckliga stjärna att jag inte är sån. Jag tackar mig själv att jag har lärt mig själv att i första hand vara överseende och förlåtande och alltid ge folk the benefit of the doubt.

Awkward

När släktingarna från det stora landet i väst skulle komma på besök i våras frågade Tioåringen:
- Mamma hur säger man pinsamt på engelska?
- Tjaa...jag skulle säga awkward, men det finns andra ord. Vad vill du säga, i vilken mening?
- Jag tycker att det ska bli pinsamt att prata engelska...
- Jaha.
Sedan visade det sig ju att hon fattade allt släktingarna sa, och kunde även besvara vissa saker.

Idag kändes det som att awkward nådde en ny nivå. Jag föreslog badhuset för Tioåringen. Hon tog med sig två kompisar, och vi mötte en tredje på vägen som hakade på, så med fyra ungar i släptåg åkte jag till badhuset. I omklädningsrummet träffar jag föräldrar med barn från mitt jobb, föräldrar med barn som är kompisar till Tioåringen och föräldrar med barn som är grannar till mig. Det känns liksom inte okej att stå och klä av sig naken inför dessa människor. Varför finns det inte bås på alla badhus...?

Vi är ju bara svenskar

Tioåringen älskar Bellmanhistorier. Jag drog dem också i hennes ålder, även om jag de flesta nog är nya. Det är dock först när jag hör en vuxenversion av en Bellmanhistoria, en historia med rasistiska inslag och där Bellman är den som går segrande ut ur historien som jag blir en smula ställd. Det är ju alltid Bellman som är den som är fånig, det är liksom svensken som förlöjligas. Eller hur man nu ska se det. Är det svenskar generellt sett som åsyftas, eller är det just individen Bellman som ska minnas på detta vis?

Under ett föräldramöte som jag och mina kollegor på förskolan håller i så inbjuder vi föräldrarna till att vara med några timmar en dag längre fram, och att ta med sig eget fikabröd. Min kollega (som är lika genomsvensk som jag) säger:
- Ni som kommer från ett annat land får väldigt gärna baka något traditionellt från ert hemland att bjuda på, och ni svenskar...ja, ni kan ju...ta med er vad ni vill...

Ja, för vi är ju bara svenskar och vi har inga traditioner och inga traditionella bakverk alls...

Så, vad bakade vi svenskar? Kladdkaka, russinkakaor, sockerkaka, kanelbullar, muffins m m. Jag känner mig stolt.

Kollektiv bestraffning i dubbel bemärkelse

Tioåringen fick en NO-läxa som skulle utföras i hemmet. Av pappret framgick att en vuxen skulle hjälpa till. Vilket jag gjorde (och skulle ha gjort även utan uppmaning). Dagen när läxan ska lämnas in så gör hon det och vid middagen samma kväll berättar hon att endast tre elever i klassen hade lämnat in läxan. NO-läraren skällde ut hela klassen. Läraren säger att de aldrig kommer att få några jobb om de inte gör sina läxor. Läraren tittar på Tioåringen och frågar vad hon vill bli när hon blir stor. Tioåringen nämner sina stora planer och läraren nappar direkt. Läraren säger till alla de andra eleverna att scenariot i framtiden kommer att bli att när de möter Tioåringen om tio år så kommer hon att vara på väg till sina studier på Universitetet och de andra kommer att vara på väg från ännu ett möte på arbetsförmedlingen. Jag baxnar. Jag får ångest i magen, för alla inblandade elever. Sedan säger läraren att de tre som gjort läxan slipper läxa till nästa vecka, medan övriga får en vecka till på sig att göra samma läxa. Vilket i mina ögon är helt fel. Då är ju läxan som de tre gjort ändå inte värt något, för de kan inte fortsätta jobba just nu. Individen måste än en gång stå tillbaka för kollektivet. En vecka senare är det NO igen och på kvällen frågar jag hur det gick. Hade alla gjort läxan nu? Använde läraren resultatet från läxan på lektionen? Tioåringen säger att några hade lämnat in, men läraren nämnde ingenting om vilka som lämnat in och sedan fortsatte de att jobba som om inget hade hänt. Även veckan efter nämndes ingenting om läxan eller resultatet av den. Vad är lärdomen? Läxan var ju ändå inte värd någonting.

En individ i ett kollektiv

När jag läser Alexandras kolumn i Metro så ploppar det upp väldigt många exempel i mitt huvud på människor som inte riktigt passar in bland oss andra, vanliga. Som barn tänkte jag inte så mycket på det. Det fanns stökiga ungar, det fanns långsamma ungar, det fanns klipska ungar och det fanns de som ville vara skönhetsprinsessor, ja, listan kan göras lika lång som i vilken skola som helst idag. De flesta var ändå mina kompisar. Visst, flera skulle nog i dagens läge fått någon form av diagnos ställd, men det fanns inte på 70-talet.

När jag de senaste åren tittar på barnen i olika klasser och i olika förskolor så kan jag undra var det finns utrymme för varje enskild individ att utvecklas på sitt sätt. Visserligen har jag endast spenderat tid i kommunala skolor och förskolor, så jag kan inte avgöra hur pass mycket bättre/sämre det är ställt på friskolor.

När jag tittar på barnen som jag nu arbetar med så kan jag se att det är en handfull som inte fungerar med den övriga gruppen, de barn som jag ser som normala. Ändå vägarar jag att se dessa barn som "onormala". De är annorlunda, de står ut, de kräver mer än andra, men det betyder inte att det är något fel på dem. Vi måste kunna erbjuda en vardag där de får vara sig själva, där inte alla nödvändigtvis måste sträva åt samma håll utan det är okej att välja andra vägar. Det krävs dock resurser i form av en utökad personalstyrka för att kunna arbeta utanför den givna vägen som alla borde vandra på. Resurser som inte finns tillgängliga.

Så, in i ledet bara.

Jag hörde två tjejer prata...

....på bussen mellan söderförorterna.

De var ungefär 17 år gamla och hade nyligen gått ut någon klass i skolan tillsammans. De såg helt normala ut och verkade (faktiskt) inte särskilt blåsta.
Den mörka tjejen hälsade på den blonda tjejen som "Partygirrrl".
Ikväll skulle de in till stan och festa och kvällen innan hade de också varit ute och festat, men delat upp sig och den ena berättade för den andra vad som hänt.
De hade varit tillsammans på Engelen, men sedan visste inte den ena tjejen vad partygirl haft för sig.
Partygirl berättade (med värsta slangen hela tiden) att hon typ ba hade fått skjuts med den där killen asså och han va ju fatta ba så satans LOADED med CASH och då hade de typ åkt till Kungsan asså.
- Vad då, var då? frågade brunetten.
- Ja, asså, du vet i Kungsan va, där gamla Dailys låg va, lite längre bort från det så låg det ett ställe asså, typ där vad faaan erente Operan som ligger där eller det är nåt ställe i Operan ett ställe....
- Asså menaru CAFÉEEET?
- A, just de, CAFÉ Opera hetere juh! Å därba va värsta längsta kön me asså vita limmos å en massa coola bilar utanför å folk ba klev ur och gick in va å när vår bil stannade så vare en kille som öppna dörren och ja ba klev ur å killen, han som pröjsa....
- Vad DÅ åkte ni LIMMOO??
- Nä, han pröjsa TAXI från Engelen. Men FATTARU!
- Ja, värsta LOADED med cash för att pröjsa taxi DÄRIFRÅN!
- .....A å då sa killen till han vid dörren att han kände nån å då ba "vassego å kliv in" så vare bara för mig att gå in!!! Fattaruuu!!
- Ååå fan va häftigt!
- A, men alltså den där Tequilaaan, för satan!
- Jamen jaaaa veeet! Nä å med den där champagnen sen! Vilken blandning!!
- Ja skumpan va inte rolig alltså! Å vänta jag fick ett mess.
- Ere från han?
- Nä, det är det jag lackar ur helt på, han kunde ju i alla fall höra av sig och kolla att jag är okeej idag och fråga om jag hade trevligt och så där, men inte ett knyst asså!
- Fan, vicken dålig stil!

Rutin i trygghet

När jag började arbeta på förskolan så ville inte mina kollegor att barnen skulle ha bestämda platser vid matbordet. Jag iakttog barnen en tid och kunde sedan visa mina kollegor hur barnen var helt förvirrade när de skulle sätta sig. De virrade runt som yra höns och det blev en väldigt stökig situation innan alla hade satt sig. Så jag fick igenom att barnen skulle ha en alldeles egen, höjdanpassad, stol. Ett år senare kan mina kollegor också säga att det behövs bestämda platser för barnen, de är lugnare och de känner sig tryggare. Of course.