En individ i ett kollektiv

När jag läser Alexandras kolumn i Metro så ploppar det upp väldigt många exempel i mitt huvud på människor som inte riktigt passar in bland oss andra, vanliga. Som barn tänkte jag inte så mycket på det. Det fanns stökiga ungar, det fanns långsamma ungar, det fanns klipska ungar och det fanns de som ville vara skönhetsprinsessor, ja, listan kan göras lika lång som i vilken skola som helst idag. De flesta var ändå mina kompisar. Visst, flera skulle nog i dagens läge fått någon form av diagnos ställd, men det fanns inte på 70-talet.

När jag de senaste åren tittar på barnen i olika klasser och i olika förskolor så kan jag undra var det finns utrymme för varje enskild individ att utvecklas på sitt sätt. Visserligen har jag endast spenderat tid i kommunala skolor och förskolor, så jag kan inte avgöra hur pass mycket bättre/sämre det är ställt på friskolor.

När jag tittar på barnen som jag nu arbetar med så kan jag se att det är en handfull som inte fungerar med den övriga gruppen, de barn som jag ser som normala. Ändå vägarar jag att se dessa barn som "onormala". De är annorlunda, de står ut, de kräver mer än andra, men det betyder inte att det är något fel på dem. Vi måste kunna erbjuda en vardag där de får vara sig själva, där inte alla nödvändigtvis måste sträva åt samma håll utan det är okej att välja andra vägar. Det krävs dock resurser i form av en utökad personalstyrka för att kunna arbeta utanför den givna vägen som alla borde vandra på. Resurser som inte finns tillgängliga.

Så, in i ledet bara.