Flera av mina kollegor på förskolan säger ofta att det var bättre förr. Barnen var gladare, de lyssnade bättre (och gjorde som man sa) och barnen hade kortare dagar, föräldrarna var inte lika stressade och bla bla bla. Någon kollega drar paralleller till sin egen barndom och jag jag känner mig uppgiven. Jag säger ingenting, för jag vet att det inte ger någonting. Jag vet att det enda vi kan göra är att fokusera på de barn vi har att arbeta med nu och hur vi ska möta dem i deras verklighet idag. Då måste vi se framåt, inte bakåt. Vi måste vara öppna och inte stängda.
Då säger chefen att vi måste jobba på något annat sätt än vi gör idag, det fungerar ju liksom inte. Chefen ser att den personal som går och utbildar sig nu kommer tillbaka med andra tankesätt och nya ögon att se verksamheten på och jag känner mig osynlig. Jag kom också med nya tankesätt och nya ögon, men det sågs inte med blida ögon.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar