Surkärringar blir vi allihopa, allihopa

Du med, och jag med.

Under min tid som vikarie pratar jag med lärarna och vi delar med oss av händelser som sker under dagarna. Vi bryr oss så mycket om eleverna/barnen och vi undrar hur det ska gå för dem. Samtidigt så undrar jag hur det ska gå för dessa lärare när flera av dem är utsatta för så pass stora påfrestningar dagligen. Hur ska de palla?

En av lärarna säger att hon har insett att hon inte går till sitt jobb med ett leende längre. Det är 2-3 elever som har gjort henne till en surkärring. En självuppfyllande profetia, på något vis, då eleverna liksom utgår från att läraren ju är en surkärring. Läraren ser på mig och säger uppgivet, men upprört;
- Varför? Varför tillåter jag att dessa ungar gör mig till en surkärring? Hur kul är det att leva så?

Det är påtagligt: de anställda i skolan, och på Fritidshemmet, som är nya har mer gnista. De som har arbetat en längre tid är mer negativt inställda till det mesta. Jag vill verkligen inte bli sån. Hur kommer det sig att det finns så många elever som blir ett helt annat barn, ett mindre tilltalande barn humörsmässigt, så snart skoltiden tar vid?

Interaction with the little people

Jag har aldrig fattat det där med att ha låga bord på förskolan.

Alltså, missförstå mig rätt. Jag fattar varför man väljer att ha låga bord på förskolan. För att det ska vara mer lättillgängligt för barnen, de ska vara mer självständiga o s v.

Jag kan ha förståelse för att man väljer att ha låga bord när det handlar om bord där barnen kan utöva "aktiviteter"; bygga, spela spel, pyssla, rita o s v, men inte när det handlar om att äta mat. Eftersom jag betvivlar starkt att det ser ut så hemma hos folk, alltså i de familjer där barnen lever sin övriga tid. Där har de säkerligen istället en förhöjd stol. För att de ska lära sig att sitta vid ett bord anpassat för större delen av befolkningen. En befolkning som barnen hör till och inom kort kommer att vara likadana som. Det är väl att göra barnen en björntjänst att låta dem vänja sig vid att äta mat vid låga bord på förskolan, när de resten av livet kommer att sitta vid höga bord. Är det då inte bättre att lära dem sätta sig - och sitta kvar - på en stol kring ett bord där alla storlekar av människor passar in?

Det blir ju förstås svårt om de bord som används till måltider är de som även används för aktiviteter, men mer plats än så borde det finnas på en förskola.

Ja, självfallet ser jag det också ur pedagogens synvinkel. Det är oerhört obekvämt att sitta vid dessa låga bord. Det är långt att sträcka sig och benen får inte plats så bra. Dessutom är jobbigt att resa sig flera gånger (som man ofta behöver göra under en måltid). Däremot kan jag förstå att det blir jobbigt att lyfta upp barn på stolarna flera gånger om dagen. (En höj och sänkbar stol, likt en stol på en hårsalong, vore väl optimalt, men inte realistiskt.)

Första gången jag stötte på dessa bord var på Åttaåringens dagis/förskola, där de har enbart låga bord. Jag ifrågasatte det hela, men fick inget gehör. Sedan dess har jag arbetat/praktiserat/besökt flera förskolor där jag sett en blandning. Det finns ett eller två låga bord och ett eller två normalhöga bord. Man använder alla borden för att äta måltider vid, men även för att utöva aktiviteter vid när måltiderna är över. Hur väljer man då vilka barn som ska sitta vid de låga borden? Oftast är det de äldsta barnen som får sitta där, de som klarar sig själv bäst. Ändå ändras det när de äldsta barnen på småbarnsavdelningen sedan går vidare till avd med större barn; där finns normalhöga bord (vilket det även gör i skolan sedan).

Jag har sagt det förr: det verkar som om personal inom förskolan är Reggio Emilia-indoktrinerade. Man måste kunna tänka själv också. Tillslut var det någon som gjorde det och Arbetsmiljöverket reagerade också.

Kulturskillnader

Åttaåringen har varit på kalas hos Narin, en jämnårig kompis. Kompisen gick tidigare i Åttaåringens klass, men flyttade för något år sedan till en annan del av stan. Vi har hållt sporadisk kontakt.

Narins föräldrar kommer inte från Sverige. Jag vet inte exakt varifrån de kommer, men jag skulle gissa på närheten av Iran.

Det var med växande fascination som jag närvarade vid kalaset. Sociala studier är alltid intressanta. Narins mamma ville gärna att jag stannade, fikade och pratade. Vilket jag gjorde. Vilket jag även gjort på andra kalas som Åttaåringen har varit på. Där mamman inte varit svensk. Det är som att det finns några oskrivna regler:

*Svenska föräldrar (mammor) förväntar sig att det inbjudna barnets förälder (mamma) meddelar ifall ens inbjudna barn kommer eller inte kommer att närvara vid kalaset.
*ifallke-svenska föräldrar (mammor) räknar kallt med att alla inbjudna dyker upp och när inte alla gör det så undrar de var de som uteblivit har tagit vägen (ifall de har struntat i att meddela att de fått förhinder). Alternativt så kommer vartenda inbjudet barn och det blir fullt hus, men mamman tar det med saktmod.

*Svenska föräldrar (mammor) förväntar sig att alla inbjudna barns föräldrar lämnar barnet på kalaset och sedan avviker, för att hämta barnet på bestämd tid då kalaset är slut.
*Icke-svenska föräldrar (mammor) ser gärna att föräldrarna till de inbjudna barnen stannar en stund - om inte vid lämning så vid avhämtning av barnet - och dricker kaffe och umgås. Vilket oftast gör svenska föräldrar (mammor såväl som pappor) en aning obekväma.

Så har det i alla fall sett ut i de åtta år som jag har inbjudit till/gått på barnkalas. Likadant var det igår.

Alla övriga mammor kom och lämnade sitt barn och hämtade det på given signal när kalaset skulle vara över. (Svenska föräldrar är också alltid punktliga. Icke-svenska tycker inte att ett givet klockslag är så viktigt, det är väl bättre att barnen får umgås ordentligt.) De tackade artigt nej till kaffe och tårta. Fastän födelsedagsbarnets mamma hade gjort kaffe till en hel armé och sparat tårta till föräldrarna.

Ibland kan jag önska att jag var mer icke-svensk i mitt förhållningssätt.

...and the Oscar goes to...

Åttaåringen.

Idag tog jag Åttaåringen och hennes klasskompis Daniel till Filmverkstaden på Historiska museet där Stockholm Filmfestival Junior höll till och barn/ungdomar fick skapa en egen film. Med hjälp av en "pedagog" som det kallades (vilket betydde unga vuxna som är intresserade av film, och har studerat ämnet). Åttaåringen hade redan ett manus i huvudet sedan igår, och alla i gruppen köpte det. Så det blev en animerad film av det hela.

Själv har jag hängt på Historiska i fem timmar, medan barnen var kreativa. Jag hann läsa mycket, och spendera rätt mycket pengar. Vad gör man inte för konsten.

Min ryggsäck innehåller inte detsamma som din

Åttaåringen och hennes jämnåriga kompis Anna leker "gissa vad jag tänker på" när vi sitter på tunnelbanan. En tänker på alla möjliga och omöjliga saker och den andre ska gissa vad det är. Den första bokstaven är given. När man tycker att det är för svårt kan man be att få veta den andra bokstaven i ordet. När man ändå inte kommer på, så kan man säga "Jag är nära att ge upp" och då får man en ledtråd som gör det jättelätt att gissa rätt. Annars så får man det rätta svaret. De har gjort säkert tio gånger vardera när Anna säger att hon tänker på ett ord som börjar på H. Åttaåringen gissar några gånger, men kommer inte på, så hon frågar efter nästa bokstav. Anna är osäker på hur det stavas, så hon viskar ordet "hustru" i mitt öra.
- Andra bokstaven är U.
- Ja, just det, det var det jag trodde, säger Anna.
Åttaåringen gissar vidare, men kommer inte på rätt ord. Så hon säger:
- Jag är nära att ge upp.
Anna säger:
- Det är något vi kommer att bli. Nästan alla kvinnor är det. Det är liksom det som är grejen med livet. Min mamma är det.
Åttaåringen tittar på mig. Jag säger:
- Jaa, så kan man säga, fast jag är det ju inte...
- Nej, okej, man måste inte vara det, säger Anna.
Åttaåringen ser förbryllad ut. Så jag säger:
- Jag tror att du har hört det här ordet förut, men jag är inte säker på att du någonsin har använt det.
Åttaåringen ger upp och Anna säger ordet. Åttaåringen säger:
- Ahaa, som en fru, som är gift.
Sedan fortsätter de att leka vidare.

Note to self

Följ magkänslan.

Gå inte emot magskänslan - när den säger nej - och skicka iväg Åttaåringen att leka med kusinen som har kräkts dagen innan. Då får Åttaåringen kräksjuka.

Så lätt är det (inte)

Lägg om dina vanor som förälderoch bli en lyckligare förälder. Det funkar, men det är oerhört svårt att kämpa emot invanda mönster. Dessutiom kräver det tid, denna dyrbara vara...

Purr

Vi har sett Tim Burtons version av "Alice i underlandet". Åttaåringen och jag blev bjudna av vänner.

Åttaåringens kompis Anna sa att hon redan sett den. Förvånade blev vi, men det visade sig vara teateruppsättningen med Amy Diamond. Anna tyckte den var bra, men lite underlig, för man fick liksom föreställa sig att hon blev stor och liten.
- Ja, sånt är ju lättare att visa i en film, säger Åttaåringen.

Filmen var (naturligtvis) ganska udda och inte ens hälften av innehållet hade väl egentligen någon koppling till den ursprungliga Alice-boken av Lewis Carroll. Filmen var som någon form av fortsättning på boken. Kanske hade jag uppskattat filmen mer ifall jag inte kunnat boken utan och innan. Jag tyckte att filmen var bra, och emellanåt rätt skrämmande, men i övrigt var det inte så mycket att hänga i julgranen. Jag hade faktiskt förväntat mig mer av Burton. Det blev som en blandning av Harry Potter (ett sår som värker i närheten av den som skapade det) och Sagan om ringen (när arméerna slåss) på något sätt.

3D sedan. Det är ett annat ämne. Jag tror att det var två tillfällen i filmen då vi reagerade på 3D-effekterna, annars kändes det onödigt (dyrt).

Absolut bäst i filmen var i alla fall Cheshirekatten. Den var helt underbar.

Morgonstund har existentiella samtal i mund

Åttaåringen lägger sig i min säng och berättar att mormor träffat en bekant som arbetar på en begravningsbyrå. Vad gör någon som jobbar på en begravningsbyrå egentligen? Gräver gravar på kyrkogården? Nej, de sitter mest på ett kontor...och sedan pratar vi om det och från det kommer vi in på döden och arv och Åttaåringen frågar vem som skulle ta hand om katten om jag skulle dö och tillslut kommer det:
- Skulle jag få välja om jag ville bo hos Gudmor (väninnan M) eller morfar ifall du skulle dö?
- Njaa, du skulle nog få bo hos Pappa.
- Va, varför då?
- Tjaa, för att Pappa och jag har något som heter gemensam vårdnad och då har han rätt att ta hand om dig.
- Det är ju jättetrevligt där, men där skulle jag inte vilja bo, jag vill ju bo hos Gudmor och hos morfar.
- Ja, och där skulle jag vilja att du bor, ifall det skulle hända något med mig. Det är dock inte säkert, för Pappa kan ju tycka att du ska bo där och då lär det bli så.
- Ska man inte lyssna på vad barn vill?
- Jo, det ska man, men det är inte alltid säkert att man gör det ändå.
- Pappa jobbar ju så mycket så att han aldrig hör av sig.
- Hur kan man jobba så mycket att man inte ens hinner skicka ett sms någon gång ibland?
- Farmor säger att han jobbar så mycket.
- Tror du på det då?
- Jaa...
- Okej.
- Fast på dagarna gör han liksom ingenting. Då äter han och sitter och spelar dataspel.
- Har man tid att spela dataspel, så har man väl tid att höra av sig också...
- Joo...
- Men vi är ju alla olika.
- Ja. Vet du hur det ser ut hos pappa?
- Nej...
- I mina systrars rum kan man inte ens se golvet.
- Har de så mycket saker?
- Ja, men mest kläder. Det ligger kläder överallt. Min äldsta lillasyster fick en mobil och den försvann, då fick hon en ny, och den försvann och då fick hon en ny.
- Oj, oj, då borde hon kanske inte ha en mobil. Hon kanske skulle bli lite äldre först.
- Ja, men alltså hon har inte tappat mobilerna ute. De ligger i deras rum någonstans.
- Va?
- Ja, så ibland hittar vi en mobil och lägger fram den för batteriet är ju slut, men sen är den borta igen.
- Jösses.
- Ja...

Conversation piece

Nästan fem timmar på Nordiska museet. Det trodde jag inte. Åttaåringen hade med sig Anna - en jämnårig kompis som går i samma skola som Åttaåringen och som bor i samma hus som oss - och det var uppenbart att de tillsammans hade väldigt liknande kunskaper, erfarenheter och upptäckarglädje. Vi började med att titta på teatern "Love och cirkusfåglarna" som var helt outstanding. Jag skrattade väldigt gott. Det var flera förskolor representerade i publiken, men jag tror att de barnen var snäppet för små för att riktigt greppa alla nyanser av föreställningen. Visserligen hängde nog inte Åttaåringarna med på allt heller, när utbrändhet och utanförskap togs upp, men de tog till sig allt på ett annat sätt, tänker jag mig.

Sedan kastade Åttaåringarna sig över varsinn audioguid och vi gick igenom varje vrå på museet med Gustav Vasas röst i öronen. Det var väldigt givande och vi diskuterade hur bra vi har det idag, till skillnad från de som levde på 1600- och 1800-talen. Åttaåringen uppskattade sannerligen inte den uppstoppade svanen på matbordet som representerade 1800-talet, men det var något att tala om, precis som kakorna och bullorna på tygavdelningen.