Giltigt skolk?

Idag har Åttaåringen varit ensam hemma i lite mer än åtta timmar. Hon har haft lite ont i halsen i flera dagar och i morse kändes det inte hållbart att skicka henne till skolan. Eller, jo, hon hade nog kunnat gå i skolan. Risken hade varit att hon hade varit helt väck under helgen, och det är ju inte så kul. Så jag lät henne offra en skoldag för att vila upp sig, helt enkelt. Jag hörde av mig tre gånger under dagen, men en gång hade nog räckt.

Det är väl lite av min egen attityd till när man är tvungen att gå till skolan eller inte, som får mig att ha en rätt avslappnad inställning till hur andra föräldrar gör med sina barn. Samtidigt; Åttaåringen är väldigt sällan borta från skolan. Det handlar kanske om max en vecka per termin. Har man ett barn som är i stort behov av att gå i skolan och ändå väljer att åka bort 3-6 veckor av en termin, så har man som förälder kanske inte prioriterat riktigt rätt, kan jag tycka.

Sen vet jag inte vad jag ska tycka om de föräldrar som någon dag i veckan håller sitt barn hemma för att de själva är sjuka, eller för att barnet är trött. Visst, om det sker någon enstaka gång, men flera dagar under en månad? Nej, det är väl inte acceptabelt.

Never quit trying

Igår kände jag att jag var beredd att ge upp på eleverna. Inte många som lyssnade på mig, ljudnivån var konstant hög och flera vägrade helt enkelt att arbeta. Jag hade ingen annan personal i klassrummet (då det var personalbrist på annat håll). Just när jag tyckte att det började gå bättre och vi började närma oss en bättre nivå på allt, så satte någon så klart igång brandlarmet. Vi hann aldrig ut innan det stängdes av, utan fick vända åter in till klassrummet. Kaos, kalabalik och hysteriskt stoj som inte gick att tygla.

Vad då lära sig något om månen? Varför då? Då drog jag fram mitt hemliga vapen: material som visar hur det faktiskt är. Med hjälp av två bollar, två elever och en ficklampa så kunde jag visa hur solen lyser på jorden och skapar en skugga på månen. Jag kunde även visa hur himlakropparna rör sig runt varandra. Under hela den stunden satt eleverna som ljus och jag hörde många aha-upplevelseljud. Det var en aning magi och jag vet att en handfull elever insöp varje ord.

Sedan skulle vi fortsätta med att skriva ned fakta om månen. Då låg flera av killarna på golvet och krälade runt.

Ibland kan jag önska att jag jobbade i en skola med enbart flickor som elever. Fast de kan ju vara bitchiga så det förslår, så då skulle det säkerligen förekomma andra problem än de som uppstår nu.

I stormens öga

Pingu och vår mamma beter sig ofta på väldigt liknande sätt. Det beror nog på att de bär samma gener. De har ett sätt som ofta är kritiserande, fördömande och barnsligt negativt. Om jag inte tänker mig för så faller jag också in i det tankesättet ibland. Min pappa är i princip likadan. Vi är inte en familj som i första hand ser det positiva med någonting. Jag har dock blivit betydligt mycket bättre på att se positivt på livet de senaste tio åren, och jag jobbar vidare med det. De andra tre brukar bättra sig och bli mildare i tonen och se mer förstående på en situation, bara jag uppmärksammar dem på det hela.

Första helgen som Pingu har barnen på egen hand så ska de sova över hos vår mamma, tillsammans med Åttaåringen. Det visar sig att Pingu varken har tagit med ombyteskläder eller tandborstar. Det hela slutar med att min mamma skäller ut honom för hur han beter sig (istället för att vara en aning förstående för att han håller på och separerar och det är rörigt i hans liv). Pingu kontrar med att bli tjurig och förbjuda vår mamma att träffa hans barn i fortsättningen.

Sedan ringer båda mig med jämna mellanrum under ett dygn och beklagar sig över den andre. Jag medlar och medlar och de dämpar sig, men tjurar vidare. Till slut måste jag säga nej, jag vill inte prata om det där mer. Egentligen vill jag bara knäppa med fingrarna i äkta Lödder-stil och bli osynlig.

Faller på eget grepp?

Söndag kväll kl 20.10. I full färd med nattningsrutiner. En kvinna ringer från något företag och frågar om vi vill ha en prenumeration på en barntidning. Eh, you think?

Skräphög

Igår såg vi filmen "Det regnar köttbullar" på bio, i 3D-version. Vi har sparat flera 3D-glasögon hemma, men glömde att ta med dem. Det känns dock inte bra att bidra till sopberget. Lite som i filmen; där fanns väl någon form av läxa att lära om att inte överkonsumera, då även deras sopberg växte sig enormt. Jo, det var något om relationen mellan huvudkaraktären och hans pappa också. Nästan det enda jag minns av filmen är att en av karaktärerna inkläder sig en enorm grillad kyckling och struttar runt med. Endast hans huvud syns, resten av hans kropp består av en stor muterad grillad kyckling. Killen säger något i stil med: "Nu känner jag mig hemma." Det är en roll som passar honom, han har hittat sin plats i världen alltså. Eehh...?

Nollåtta

Åttaåringen tittar på filmen Camp Rock där de tre killarna som nu spelar i TV-serien Jonas Brothers medverkar. Filmen är dubbad på svenska och en av killarna har fått en skånsk röst. Det har han inte i TV-serien. Åttaåringen säger krasst:
- Hör du hur han pratar, han den där killen? Han pratar liksom skånskt eller nåt. Så pratar han inte i Jonas Brothers, där pratar han riktig svenska.

Dagens spontana skratt

När jag klev in på ICA i eftermiddags så möttes jag av en av kvällstidningarnas rubriker om att Tiger Woods nu går på behandling för sitt sexberoende. Halledudane.

Scaffold me or I shall fall

Jag är medveten om att jag inte är superbra på att bygga upp undervisningen med eleverna i skolan, det är något jag håller på och övar upp. Jag är en kontorsråtta, jag är van vid att se konkreta resultat hyfsat omgående. Under mina år som lärarstudent har jag dessutom inte givits tillfälle att öva upp denna förmåga att bygga upp undervisningen, på det sätt som lärarhögskolans lärare så gärna vill att vi lär ut. Som lärare ska jag först bygga upp elevernas nyfikenhet och sedan stödja dem genom att ställa öppna frågor, för att försöka leda barnen fram till sin egen kunskap (som är befäst hos mig). Ungefär så. Jag vill dock gärna - i stil med hur jag själv lärde mig som barn - gå direkt till pudelns kärna och förklara hur något fungerar eller ligger till. Vilket ju inte ger eleverna möjlighet till ett optimalt utforskande och reflekterande.

Samtidigt är det inte särskilt lätt att försöka bygga upp nyfikenheten hos eleverna när några av dem sitter och skriker rakt ut "tråkigt! trååååkigt!!"...

Ändå tycker jag att det har gått rätt bra. Jag har planerat undervisningen som en galning för att ha olika vägar att gå beroende på elevernas förkunskap och funderingar. Det verkar fungera.

Det som dock inte verkar fungera är den assistans jag får i klassrummet. Den personal från Fritids som ska bistå mig drar snarare ned stämningen i klassrummet. Hon är så bitsk, och gillar inte det jag tillåter.

Så idag frågade en elev hur man kunde skriva om en utflykt, varpå kvinnan från Fritids skriver några meningar på tavlan, som avslutas med: "Vi hade jätte trevligt och det var jätte kul." Jag ryser inför särskrivningarna, men jag håller mig från att rätta henne inför eleverna. Imorgon kommer jag att avsiktligt använda mig av ordet jättebra när jag skriver något på tavlan. Subtilt, så där.

Mållös

Musikmannen bedyrar sin kärlek i ord och på sätt jag aldrig någonsin upplevt tidigare i mitt liv. Ibland blir jag nästan stum. Vi har bestämt att ses igen, och trevande finner jag tillbaka till en del av den eufori som jag upplevde i början av sommaren.

I ett avslappnat samtal berättar han om sina drömmar och sina mål. Det finns flera, av varierande slag. Vissa glädjer mig, vissa skrämmer mig, men jag är glad att han har dem och att han delar dem med mig. Ett tomrum uppstår inom mig när han frågar efter mina drömmar och mål. Har jag några? Jag vet inte. Jag borde nog formulera några, för mig själv.

Det blir nog vi i alla fall, han och jag. Jag tar dock en dag i taget, en möte i taget, ett ögonblick i sänder. Jag tror att jag kommer att behålla de flesta av dessa stunder för mig själv framöver.

Vilse på öppet hav

Det var en vikarie i klassen i några dagar innan jag kom dit. De instruktioner han hade fått hade han inte följt, utan gjort något annat med eleverna. Jag - som skulle plocka upp tråden där han släppt den - undrade vad syftet med övningen var. Han skulle pratat med eleverna om månen, men hade istället pratat om väderstreck och navigering. Jag undrade om han menade att man kunde navigera med stjärnorna, men, nej, det hade han inte syftat på. Det handlade om en kompass (en uppfinning som inte riktigt platsade i tiden där skolarbetet nu var). Han gav vaga svar och avslutade med att de teckningar som producerats efter övningen var "fina". Visst, men varför spendera elevernas tid på att arbeta med något som inte ens fanns på agendan, undrade jag (utan att yttra det). Som bilduppgift var det väl bra, men inte som NO-uppgift kanske. Sedan frågade jag försynt om han var utbildad lärare.
- Nej, jag bara fuskar mig fram. Jag har egen firma och när det är stiltje där så hoppar jag in så här ibland.

Det är då jag förstår vidden av förslaget om att obehöriga lärare inte ska få fast anställning.