Pingu och vår mamma beter sig ofta på väldigt liknande sätt. Det beror nog på att de bär samma gener. De har ett sätt som ofta är kritiserande, fördömande och barnsligt negativt. Om jag inte tänker mig för så faller jag också in i det tankesättet ibland. Min pappa är i princip likadan. Vi är inte en familj som i första hand ser det positiva med någonting. Jag har dock blivit betydligt mycket bättre på att se positivt på livet de senaste tio åren, och jag jobbar vidare med det. De andra tre brukar bättra sig och bli mildare i tonen och se mer förstående på en situation, bara jag uppmärksammar dem på det hela.
Första helgen som Pingu har barnen på egen hand så ska de sova över hos vår mamma, tillsammans med Åttaåringen. Det visar sig att Pingu varken har tagit med ombyteskläder eller tandborstar. Det hela slutar med att min mamma skäller ut honom för hur han beter sig (istället för att vara en aning förstående för att han håller på och separerar och det är rörigt i hans liv). Pingu kontrar med att bli tjurig och förbjuda vår mamma att träffa hans barn i fortsättningen.
Sedan ringer båda mig med jämna mellanrum under ett dygn och beklagar sig över den andre. Jag medlar och medlar och de dämpar sig, men tjurar vidare. Till slut måste jag säga nej, jag vill inte prata om det där mer. Egentligen vill jag bara knäppa med fingrarna i äkta Lödder-stil och bli osynlig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar