Åttaåringen har niåriga Amina på besök. Vi sitter vid köksbordet och spelar sällskapsspel. Jag har gjort smoothies till oss alla, i varsitt högt glas. Amina lyckas nästan välta ned sitt glas på golvet vid några tillfällen, men det räddas i sista stund. Tills hon reser sig för att nå andra sidan av spelplanen och sedan sätter sig med en hastig rörelse. En rörelse som får hennes glas att svepas av bordsskivan och smälla i golvet. Jag hinner dra in andan och uttrycka ett ojande läte, sedan utspelar sig en scen som ur en film. Spelad i slow motion. Glaset går inte sönder, utan det dunkar i botten mot golvet, vilket gör att allt innehåll trycks ur glaset med en våldsam kraft.
Jag ser jordgubbsgegga spruta upp på väggen och jag ser flera stora klumpar fara iväg mot Åttaåringen och en stor sista klump når över henne shuvud och landar på axeln på andra sidan huvudet. Sedan blir allt tyst som i en grav i några sekunder. Åttaåringen gnäller moloket "mammaaa...". Hela hennes vita tröja är full av jordgubbsgegg, det hänger i håret på henne och hela hennes stol är inkletad. Bakom henne och brevid henne är det jordgubbsklet på väggen, på golvet, ja, det är stänk inom en 1-2 meters radie. Amina och jag har inte fått en droppe på oss. Bordet och spelet har också klarat sig.
Skura Åttaåring, golv, vägg och stol. Tillslut kan vi sätta oss igen. Minus smoothies.
Då lutar Amina huvudet bakåt och tittar upp i taket. "Eh, Pingaa...?"
Splatter över hela taket. Som om en fontän har sprutat en kaskad av jordgubbsstrålar upp i taket. Ingenting rakt ovanför taklampan. För det är inne i taklampan.
Skura taket.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar